Hur vi var som barn!

Hej, jag är ny medlem här.
Jag undrar om Ni kunde berätta om ni var särskilda
på något sätt som barn jämfört med andra
klasskamrater! Själv grubblar jag en hel del
på om varför jag fått min diagnos (icke-regressiv schizofreni)
och om det är ödesbestämt.

Jag minns att jag var väldigt blyg och nervös framförallt.
Men även ganska odominant och snäll. Jag hade alltid
bästa kompis men var lite perifier i klassen.

Mvh Peter
Vore jätteglad för Era svar!

Hej Peter,
fick min schiz-diagnos för ca ett år sedan, men har erfarenheter från psykiatrin sedan barnsben. Det har lett till att jag fått en mängd andra, mer eller mindre felaktiga, diagnoser.
I någon mening var jag din motsats som barn: extremt utagerande, fick raserianfall, var ofta elak mot andra barn och arg på livet i största allmänhet. Delvis kan det ha berott på att jag var understimulerad i skolan, det blev bättre när jag fick hoppa upp en klass.
Det som fick mina föräldrar att ta kontakt med barnpsyk var att de tyckte att jag tänkte och agerade så annorlunda jämfört med andra barn. Jag är deras fjärde barn.De tyckte att jag var så impulsiv och oförutsägbar jämfört både med syskonen och med andras barn.
Själv minns jag mina första tio år som en stark erfarnehet av att alla vuxna tyckte att jag var så fruktansvärt jobbig, utan att jag förstod varför.

-

Min psykos visade sig "bara" vara i drygt 1½ år, jag fick aldrig någon diagnos. Men ja, jag har alltid varit annorlunda. Dock har jag fått reda på att det inte har ett dug med psykosen jag fick att göra, och det låter logiskt. Det är inte bara en känsla av utanförskap sedan så långt tillbaka jag kan minnas, den är också uttalad av så många människor så att alla helt enkelt inte kan vara fel, lärare genom tiderna, klasskamraters arga telefonsamtal till pappa, etc... Det är en historia i sig som jag gärna skriver någon gång, men såvitt jag vet ade psykosen kunant komma ändå, oavsett hur det var "som barn".

Fram tills jag började högstadiet var jag en respekterad ledartyp med många kompisar. På högstadiet började jag isolera mig lite, men hade ändå ett par goda vänner. Var lite åt värstinghållet och struntade i prov och läxor tills jag gick i nian då jag höjde nästan alla mina betyg så att jag kom in på gymnasiet. På gymnasiet var jag klassens lustigkurre, men också lite av en plugghäst. I vissa ämnen frågade mina klasskompisar mig om saker på rasten före provet. Jag var kompis med nästan hela klassen, men umgicks inte med någon på fritiden. På universitetet tyckte folk att jag var lite konstig, eftersom jag sade saker som berodde på den fantasivärld jag hade börjat bygga upp. Hade mycket svårt för grupparbeten. Blev ganska illa behandlad, men skaffade ändå ett par vänner under universitetstiden att prata med på raster och inför tentor.

Redan som 4-åring drog jag mig undan.
Jag hade kompisar men som 8-åring hände
något. Jag var fortfarande med men blev
alltmer tyst och tillbaka dragen. Jag hade lätt
för mig i skolan.
Jag led inte särskilt mycket av att inte ha så
mycket kontakt med kamrater. Jag var inte
mobbad.
Jag målade och tecknade och läste det jag
kom över.
Jag kom överens med folk. Vid 17 årsålder
kom brytningspunkten då jag flyttade hemifrån
under terminerna. Schizofrenisymtomen började.