Hur vi var som barn!

Själv så var jag otroligt busig periodvis.

En del perioder var jag väldigt otrygg och var övertygad om att det var människor i mitt rum när jag skulle sova.
Kommer inte ihåg så mycket av det men mamma har berättat att jag var skräckslagen över att jag hade hört en kvinnoröst som sjöng för mig.

Men sånt kanske är vanligt för 4-åringar?
äh, jag vet inte.

ha det gott.

Jag var livrädd på nätterna, såg alltid folk och hörde röster. Mardrömmar varje natt. Trodde att det fanns kamror i alla rum och att jag belv filmad i badrummet etc. Jag var också övertygad om att folk kunde höra mina tankar och bläddra fritt bland mina minnen, och att dom observerade mig och bara låtsades att dom inte gjorde det. Hade också en rädsla för min mor en dag bara skulle skita i att återvända och att jag aldrig skulle få se henne igen.
Kände mig annorlunda från andra människor, hade vänner när jag var barn men kände mig alltid ensam, men ju äldre jag blev desto mer isolerad blev jag.

Tjena O.
Du är den första jag hört som har fått sammma diagnos som jag. "icke regressiv sz" trots att jag har frågat både här och på utländska forum. Har varit sjuk i 8 år nu varav 3 på behandlingshem är 26 år gammal. Min sjukdom har karraktäriseras av känselhallucinationer, somatiseringar, problem med att filtrera sinnesintryck, ljus, ljudkänslighet, extrem ångest och trötthet, depression, koncsvårigheter, sömnsvårigheter, hypnogoga hallucinationer, hypokondri... mm mm mm. Däremot har hörselhallisar, vanföreställningar eller paranoia knappt föekommit och trots att jag mått jäävligt dåligt så har jag alltid kunnat vara ganska sammanhållen, klartänkt, logiskt resonerande och till stor del kunnat dölja min sjukdom i samtal med andra.

Hur jag var som barn:
som barn var jag liksom nu väldigt känslig. Jag kunde vara både jätteuppåt och väldigt ledsen, rädd och jag hade stor kontakt med mina känslor. jag var dessutom ganska aktiv, hade rättså många vänner och var förhållandevis dominant och kaxig. Samtidigt var jag väldigt blyg inför nya människor och vuxna personer jag inte kände så väl. Jag höll mig helst till de kompisar jag känt länge och tyckte bra om. Jag älskade att bestämma, stå i cenrum och vantrivdes när jag umgicks i grupper där jag inte hade mycket att säga till om. I skolan briljerade jag i de flesta teoretiska ämnena och blev av minst två lärare kallad överintelligent och spådd en lysande framtid inom vilket yrke jag nu tänktes välja...Gjorde iq tester med väldigt höga resultat. Jag var en extrem tävlingsmänniska och ställde väldigt höga krav på mig själv. Fram till puberteten var jag rebellisk, tog gärna konflikter, tjabbade med lärare,var verbal och försvarade mig själv i alla lägen och hade mycket svårt att medge att jag hade fel eller att jag gjort något dumt även om jag visste om det och hade jätteångest för det. När jag kom upp i tonåren blev jag mer inåtvänd, konflikträdd, reflekterande och filsosofisk. Jag slutade med många aktiviteter, blev förslappad, trivdes inte så bra i skolan längre och umgicks nästan bara med en grupp av 5-6 personer som spelade diverse invecklade spel och festade. Veckorna blev segare och segare och i 16-17 årsåldern längtade jag hela tiden efter fredags och lördagskvällarna då man kunde dricka sig full, spela lite allan och försöka träffa tjejer. Dock var tjejer ett stort problem för mig, jag ville såå ha ett kärleksförhållande, men jag var antingen för blyg och rädd eller för kaxig, jag hade inget mellanläge och när nån tjej väl blev intresserad av mig brukade jag medvetet eller omedvetet få henne ointresserad ganska snabbt antingen genom att spela överlägsen, kall, sexistisk och nonchalant i ett försök att dölja min extrema känslighet, eller genom att hitta på bortförklaringar till att träffas eftersom jag var rädd att bli avvisad... Samtidigt började jag mer och mer att spela teater i livet. på ena festen kunde jag spela idiot, på nästa diskutera filosofi i timmar, på nästa ironisera alla, provocera och retas. Allt för att få uppmärksamhet. Detta rollspelande forstatte i ännu större utsträckning när jag började chatta på nätet i timmar varje dag...I detta läge var jag ofta dum nog att tro att alla skulle fatta att jag bara spelade teater. Det gjorde inte alla och tillslut blev jag även själv mer och mer osäker på vem jag egentligen var. I 18årsålden började jag må riktigt dåligt, extremt trött, ont i kroppen kraftlös intiativlös. Åkite runt på sjukhus i hela södra sverige och undersökte mig ingen hittat nåt fel, blev skickat till en psykiatrier som skickade tillbaks mig till somatiken Det var inget fel på mig... jag skulle snart må bättre... litet bättre blev det, flyttade till studentstad, isolerade mig i ett studentrum i 3 år tills allt sprack ut i extrem ångest och gränspsykos. varit på behandlingshem i tre år nu och det har gått upp och ner, vissa dagar har jag känt mig helt frisk, men den mesta tiden har varit ett helvete på jorden. Just nu är jag inne i en ganska dålig period och dessutom på väg ut ifrån behandlingshemmet, livrädd för framtiden.
Detta blev ganska långt... om inte annat har det nog varit lite terapi för mig att skriva inlägget.

Kämpa på alla!

Ja. Jag var väldigt dominant mot kompisar och ganska aggressiv mot djur. Gjorde dem inte som jag ville så kastade jag dem in i väggen eller slog dem... Hamnade i mycket bråk med jämnåriga. En gång ringde kompisens mamma hem till min mamma och grinade och skällde över mig. Efter några år så blev hon min skötare inne på psyket! 8O . Jag var väldigt humör svängig, kunde skratta för att sedan bli vansinnig och sedan skratta igen... Mamma förklarade mig att jag gick in i trotsperioder som vanliga barn men jag gick aldrig ur dem utan jag var kvar så jag blev värre och värre... Pappa kunde jag vara riktigt hatisk mot och sedan mot mamma... Folk runt omkring kunde inte förstå att jag hatade så starkt... Nu är jag då inne i en känslomässig förstoppning... Tack för mig...

Ja, jag har hört att några som pratar om borderline personlighetsstörning menar att det är en form av schizofreni som inte är regressiv... Jag tycker mig känna igen symtomen som skrevs för så hade jag det förut men är nu frisk från det men har blivit något annat istället...

Jag sa mina första ord tidigt och läkare konstaterade att jag kunde tala, jag valde dock att knappt säga ett ord till någon annan levande fram till ca 6års ålder. Mamma har berättat att jag brukade sitta och småprata för mig själv med mina leksaker då hon passerade mitt rum ibland. I skolan hade jag en kompis åt gången. Jag hittade på otroligt fantasirika lekar om rasterna och efter skolan. Det var om andra världar, häxor och andra onda makter. Jag brukade spela flera roller + sagoberättare och min kompis tilldelades en roll. Ofta missade vi inrigningssignalen och fick kvarsittning i slutet av veckan. Jag var mycket duktig i skolan och ville ofta stanna över då fröken satt kvar en stund. Då satt jag där och målade mina fantasier. Mamma var manodeprressiv och vi flyttade ifrån henne efter många stökiga år hemma. På högstadiet blev det tufft i och med att jag inte ville vara med i gäng men inte ville vara en passiv åskådare heller. Jag sa ifrån och fick sedan ångra det. Men mest lät dom mig vara. jag kom in på gymnasiet med mycket höga betyg och tog studenten med detsamma. Under gymnasiet blev de hypnogoga hallucinationerna värre. jag fick mycket svårare depressioner än de jag haft under min uppväxt. Jag började starkt känna att jag inte var i samma värld som alla andra, inte kunde ta på någon annan så som andra tar på varandra. Att det spelade ingen roll vad jag gjorde/sa för det var ju inte på riktigt.