Även om det inte var menat som det lät så är det en mycket underlig fråga att ställa. Det är faktiskt klart o-kul med de här sjukdomarna. Upplevelserna är inget man sitter och berättar om på släktkalas direkt.
När man är bipolär så kan man uppleva en del positiva sidor av sin sjukdom, man kan vara extra kreativ, vara väldigt social etc., och sen kan det där flippa över i något som inte är normalt, en ren mani eller som jag får, hypomani. Efter hypomanier blir jag alltid deprimerad. Jag var fruktansvärt rädd första gången jag berättade för läkaren att jag inte kunde skilja verklighet från min tankevärld vid mitt senaste genombrott. Och hon sa att med den mängden stress så var det ingen konstigt. Ehum. ok. Det var ju. um ja. Typ bra.
En del som är bipolära vill inte ta medicin, de tycker att den kreativa förmågan m.m. störs och dämpas. För egen del var det tvärtom. Medicinen sorterade upp tankarna så pass att jag kunde lägga mer energi på att vara just kreativ utan att falla igenom. Jag tror att det är svårt att i längden fejka depressioner, schizofreni, manier, hypomani. Jag har träffat en hel del stolpskott till psykiater, och vi talar om stolpskott, men en del har varit rena rama presenten när man bäst har behövt det. Den läkare som gav mig diagnosen tittade på mig, jag var så jävla deprimerad och kände INGENTING, allt var bara svart och jag kände varken glädje, sorg, ilska, jag kände ingenting. Och han såg på mig och sa att jag har läst igenom allt nu och jag tror att du har bipolär sjukdom och att du mår såhär. Och så beskrev han för mig hur jag mådde. Det hade ingen lyckats med på fyra år. Eller sedan jag var 15. Jag behövde inte berätta från början igen som jag hade gjort ett tjugotal gånger redan, behövde inte dra att vi har så mycket bipolär sjd i min släkt att sannolikheten, rent genetiskt, att man får bipolär sjd är högre än att man inte får den. Bara det var en lättnad. Som någon annan påpekade. det finns enklare tillstånd att fejka än psykisk sjukdom om man nu vill det.
Författare till inlägg
