[i:k72m1ka0]Jag har känt mig stabil ett längre tag men jag tror att jag ljugit väldigt bra för mig själv.
Kroppen tar stryk när jag fortsätter att ljuga men jag kan inte sluta.
För jag vill må bra, jag kan bara svara på frågan "Hur mår du?" på ett sätt.
"Jag mår bara bra tack så mycket".
I sommar smög känslan på mig om nätterna. "Hur vet jag att andra människor finns där?"
"Är jag ensam i ett svart mörker där allt annat är en illusion, vem kan bevisa motsattsen?"
Om dagarna kan käsnlan tryckas bort för då njuter jag av det faktum att jag ser andra människor,
att jag ser naturen och att jag kan känna hundarnas päls under mina händer.
Jag försöker att inte tänka på det, för huvudsaken är att jag kan om dagarna se allt.
Om det är en illusion eller inte spelar väll ingen roll?
Men ändå smyger panikkänslorna på mig.
Därför började jag skriva den här tråden, för ingen är hemma men det går rysningar genom min kropp.
Jag har radion på i bakgrunden och jag hörde någon som pratade om att vi aldrig ser oss själva, i spegeln är allt spegelvänt.
Paniken kryper på mig för det är sant, vi kommer aldrig se oss själva.
Hur vet jag egentligen vad jag ser? Jag vill se mig själv men kan inte!
Även om jag ställer mig vis spegeln och ber någon kolla och frågar "ser jag ut sådär?"
så hur kan jag veta att vi delar samma bild? Rött behöver inte vara rött för någon annan, det kan vara en annans grön.
Verkligheten känns så ostabil och osäker.
Andra säger att skuggor inte kan skada mig men det finns inga garantier.
Tack för det finns en plats att skriva av sig på. [/i:k72m1ka0]
Geta! :rotfl
