Den faller neråt men solen går upp.

Det låter betyggande på nått sätt att det är vanligt
men det blir ändå tröttsamt när det återkommer hela tiden och man aldrig riktigt känner sig i verkligheten.
Såhär nu vet jag inte ens om jag någonsin varit i verkligheten helt.
Som barn hade jag stark fantasi med många tillhörande konstiga känslor.
(Jag hade redan som barn dödsångest och om kvällarna kunde jag känna en skärande klingande ljud som var som små silverklockor,
det kändes då som att tiden helt stod stilla tills det skärande försvann)
Nån gång där i tonåren kankse.. för då var jag så fokuserad på att va "normal" och prata och vara det vänner intresserade sig för.
Fast sen bröt allt ut och nej.. sen dess vet jag inte hur det känns att vara helt och lugn i verkligheten eller om det faktiskt finns något som kallas det. Det finns för många nivåer, det gäller väll att vara blind för alla förutom en. De som bara ser och bryr sig om en kanske är lyckliga.

[i:2u0bzy3p]"Andra symtom på detta tillstånd kan vara konstant oro eller märkliga tankar som den drabbade finner svåra att stänga av. Derealisation byggs upp långsamt tillsammans med den underliggande ångesten som förknippas med dessa störande tankar, men bryter ut plötsligt, ofta efter en panikattack"[/i:2u0bzy3p]

Lustigt att de nämner panikattack, för det är något doktorerna börjat nämna.
Jag har aldrig förstått varför jag fått en stor klump i halsen (som gör att det känns tätt), eventuellt med hjärtklappning. Ibland känns det som att halsen och huvudet blir tungt, tjockt och "tätt" som om en sten placerats där. Jag har bara blivit så van.. de verkade lite förvånade när jag svarade att "ja, det känns som jag inte kan andas alls men jag vet nu att jag kan det så jag brukar helt enkelt bara stanna upp och ta riktigt djupa andetag, för att motbevisa känslan." Trotts den vetskapen är det ändå obehagligt, för allt blir så dimmigt och snurrigt, som innan man ska svimma.

Det känns iaf bättre idag, för jag har bestämt mig att tänka på att jag ska få besök och vi ska sitta och pyssla.
Det är skönt att göra något med händerna och inte tänkta på det dåliga.

Jag vet inte om det här är till nån hjälp för dej, men jag kan skriva hur jag själv tänker iaf:

Jag tänkte skitmycket på vad som är verkligt och vad som inte är det när jag först fick psykofarmaka. Jag tänkte såhär: Antingen är det en verklighet som är den riktiga, och i så fall är jag psykiskt sjuk, och då ska jag ta dessa piller för att bli bättre. Eller så är det en annan verklighet som är den riktiga, i så fall är jag förföljd av demoner och olika fiender, och då kommer dessa piller att göra mej döv och blind för dom, vilket är livsfarligt. Det finns inga oberoende bevis för vilken verklighet som är rätt (all vetenskap [i:1esvk7x1]utgår[/i:1esvk7x1] ju ifrån att den första verkligheten är den som stämmer).
Så det var liksom bara att bestämma sej. Och jag var trött på alla demoner och all helvetes-skit så jag bestämde att nu kör jag på den första verkligheten. Spelar ingen roll ifall den [i:1esvk7x1]känns[/i:1esvk7x1] övertygande eller inte, spelar ingen roll att den [i:1esvk7x1]känns[/i:1esvk7x1] och [i:1esvk7x1]upplevs [/i:1esvk7x1]som en tunn fernissa över den RIKTIGA världen (som är den där demonerna lever). Jag [i:1esvk7x1]väljer[/i:1esvk7x1] den första verkligheten, den där det finns vetenskap, där jag är psykiskt sjuk och behöver mediciner.

Det är inte alltid som jag har lyckats hålla fast vid det valet. Ibland har demonerna ändå tagit över, av olika anledningar. Men det blir iaf lättare och lättare.

Jag tror inte man ska sitta och vänta på att den här verkligheten börjar [i:1esvk7x1]kännas[/i:1esvk7x1] som den riktigt riktiga. [i:1esvk7x1]Bestäm[/i:1esvk7x1] dej för att den är det, oavsett hur den känns. För min del så tyckte jag dom här upplevelserna var ännu mer skrämmande när jag trodde att jag liksom var tvungen att kunna "känna" att det ena eller andra var verkligt. Det blev lite mindre skrämmande när jag tänkte att skitsamma hur jag [i:1esvk7x1]känner[/i:1esvk7x1], skitsamma om allt [i:1esvk7x1]känns [/i:1esvk7x1]helt overkligt, jag [i:1esvk7x1]bestämmer [/i:1esvk7x1]vilken verklighet jag vill tro på!

Blir sen känslan alltför jobbig så den inte går att stå ut med så kontakta psyk. Det finns all möjlig psykofarmaka, det går nog att hitta nåt som hjälper.

För schizofreni är den verklighet man ser oftast den sanna verkligheten t.ex om man ser någon prata till en, men saker som man hör men inte ser kan vara mycket osäkra, liksom också ens egna tankar och tolkningar av omvärlden.

Jag tror jag är dum som inte tar upp det med läkarna, men jag vet inte vad jag ska säga, eller var jag ska börja.
Jag tror ju faktiskt på att det finns saker som alla kanske inte kan se, precis som att andra tror på jesus.

För mig spelar det ingen roll egentligen om det är verkligt för dig eller för mig, det är just den där känslan av att allt är en drömvärld som inte existerar som är jobbig. Dödsångesten spelar nog in, för om världen inte existerar vad är det här då? Skuggvarelserna bryr jag mig inte om och då stör de mig inte. De vita skuggorna har funnits hela livet och de är snälla, det känns. De är dessutom kortare och nyfikna.

Det var en väldigt väldigt jobbig natt igår, så nu vågar jag inte ens försöka sova.
Jag hatar stunden innan insomnandet, när man är fast med sina egna tankar. Inget som kan distrahera och föra bort dem.
Igår försökte jag att inte ens känna vid känslorna men de åt upp min innifrån osynligt.
Det fungerade inte ens att lyssna på musik i hörlurarna, det brukar alltid få mig avslappnad så jag kan somna.
Jag satt bara rakt upp i sängen och väntade på att kroppen skulle be om att få somna.
Jag grät och grät utan egentlig anledning, det förflöt säkert 1.5 timmar. Det var bara en hopplös overklig känsla
och en saknad över någon jag förlorade till döden för många år sedan. Kombinationen blev dålig.
Det går inte ens beskriva..

Jag vill inte sova.. eller jag tycker om att sova för i drömmen har jag en annan verklighet.
Drömmarna har återkommande mönster och nu tycks jag också fått en drömvän...men just att somna, nej.
Ibland är drömmarna allt annat än trevliga så det är inte heller motiverande.

Borde sova ändå, arbetsterapin imorgon.

Motion är viktigt när man mår psykiskt dåligt. Börja att promenera 2 timmar per dag, så kanske ångesten minskar och du sover bättre.

Jag är ute i alla väder eftersom jag har hund. Hon måste få gå ut.
Men det känns jobbigt, det kan kännas ännu mer overkligt då.
Det känns bäst hemma, där är det tryggast och stabilast.