Vad är jobbigast med eran sjukdom?

Jag tycker det jobbigaste är att jag har en tendens att isolera mig själv från andra. Hoppas att jag kommer bli bättre på detta framigenom. Vill bli mer utåtriktad som person!

Det som kändes jobbigt var att jag tog så lång tid på mig att konstatera att något inte stod rätt till. Först i Januari sa jag till mina vänner att jag var paranoid och hade så varit i cirka 15 år utan att de har märkt det. Hur lätt är det att förklara för en vän att man trott att de skulle ta livet av mig så lång tid? Kände och känner mig som jordens lägsta varelse.
Känns bättre idag dock, men jag vet fortfarande inte om det är fantasier eller verklighet, även om jag idag får mediciner. Det värsta som kan hända idag är att min vän inte svarar när jag ringer eller söker honom på olika vis. Då börjar mina tankar att skena och fantasin sätter få gränser, vilket ansvar att vara min vän, pallar någon någonsin?
Jag kan bara hoppas på det bästa.

Det som är jobbigast just nu är att jag är rädd för att få psykos igen. Samt att det finns så många fördomar om diagnosen.

För mig är det nog ångsten och att inte försöka lyssna på rösterna som är de jobbigaste... för ibland vet jag inte om jag ska lyda dem eller ignorera, om dom talar sanning eller bara skit helt enkelt.
Mia

Håller med Linnea, och lägger till ångesten.

Rädslan för att bli sjuk igen är värst nu, när symtomen är borta.... men för närvarande mår jag rätt bra...