Detta är inte typiskt för schizofrena eller någon diagnos what so ever. PSR gav en del svaret. Meddelandet vi ska lämna är så sorgligt att vi slår tillbaka med våra försvarsmekanismer. Och motsatsen till sorg är...
Samtidigt räcker inte riktigt denna förklaring. Det hela har en tendens att uppträda tvångsmässigt; "jag får inte skratta nu...". Och det är precis då det händer.
Vår existentiella ångest ligger begravd under tonvis med försvar. Vår identitet bygger på "att vara" istället för "att finnas". Och att vara är att alltid finnas...Eller?
Kanske är ekvationen alltför svår, kanske spelar biologin inom oss en så kraftig roll att vi blir obenägna att erkänna detta.
Vi tyglar ångesten för att vara något dunkelt i universums vandrande solar, till att bli det betryggande "att finnas för något". Det viktigaste för oss människor är egentligen inte att finnas till utan att vara behövda. Vi "finns" bara i relation till de människor runt omkring som vi lyckas engagera oss i och som engagerar dom. Så, i relation till detta, vi människor är ingenting utan andra människor. Ensamhet=döden. Utan relationer är vi ingenting.
Kanske det är därför vi skrattar när vi ser hur ensamheten grinar emot oss, ju färre människor vi omgärdar oss med, desto större blir garvet. För, vad kan vi egentligen göra?
