Hur blir ni bemötta?

Hur blir ni bemötta av folk som känner till er sjukdom? Bra eller dåligt eller mittemellan? Jag har två "friska" kompisar och där är det inga problem. Sedan umgås jag med två stycken jag träffat inom psykiatrin och det är samma där. Allt funkar toppen.

På jobbet är det sämre ställt. Minns när min förra chef och en från personalavdelningen kom fram till mig och sa: "Vi vill inte gå bakom din rygg, vi har ringt vården. Vi har sett en ny sida av dig". Lite komisk och inte elakt. Fast andras reaktioner är mindre roliga.

Vissa är rent av otrevliga mot mig. De kan prata vänligt med andra, men när jag anländer blir de arga på mig. Sedan har vi dem som menar väl, men där det blir fel. De behandlar mig som ett litet barn, eller förståndshandikappad. Fattas bara att de klappar mig på huvudet.

Jag undviker att berätta om min sjukdom, men det är klart att ryktet går, dessutom var jag ju med i Norrköpings Tidningar förra året. Jag vill inte skämmas, men visst kan folks reaktioner vara jobbiga ibland.

Vissa folk är okej att jag är psykisk störd men vissa ser mej som ett monster. 8O

Alla på jobbet vill bara hugga mig i ryggen. Dom kanske inte vet att jag är sjuk men dom kan se det på mig och försöker provocera mig så att
jag gör bort mig och får sparken. Chefen är den enda som vet om min situation och han har tystnadsplikt men jag vet att han har berättat om mig för alla andra
det syns på deras ögon hur dom tittar på mig.

Min familj och några nära vänner är dom enda som accepterar min situation och dom har jag inget problem med. Men dom andra vill bara jävlas med mig och
få mig att må sämre.


Kram Caain

Förstår hur du menar, Caain. Det är tungt ibland på jobbet och de vill gärna sparka mig.

Mm det e jobbigt ...

Fick mig ett raseriutbrott några dagar innan inläggningen och gjorde sönder ett bord och en stol i lunchrummet. Har inte pratat med någon från jobbet sedans dess ...
Blir väl sparkad nu antagligen , fan oxå hatar när det blir sådär problem ovanpå problem ingenting funkar som det ska jävla skit .

Jag tror min ena handledare är lite orolig för mej och tycker synd om mej. Han säger att jag ska "ta hand om mej", "vara försiktig" osv. Jag tror dom flesta på jobbet har en ganska avdramatiserad syn på psykiska problem, men en del är lite oroliga och synd-om-tyckande också. Det gör inte så mycket, det kan jag ta.

Bland mina övriga bekanta så tycker en del att det är lite fascinerande eller coolt nästan att ha haft psykoser och upplevt sånt som andra inte upplever... Jag har inget emot när folk reagerar så faktiskt. Jag gillar att få känna mej cool.

Där jag växte upp tyckte alla att jag var ett konstigt missfoster, då är jag hellre "cool" om jag får välja.