Hur blir ni bemötta?

Jag arnetade senast till o med år 1995. Tillgång och efterfrågan gjorde till stor del att det tog slut på arbete.

Jag tycker att jag blir bra behandlad. Har ingenting att klaga på egentligen, men jag har inte så mycket kontakt med folk.

Det är inte många som vet om min sjukdom, förutom dom på kontaktgruppen o rsmh då...dom vet. Men mina grannar o andra människor vet inget.
Dom som vet behandlar mig bra.

det är nog så att majoriteten vinner över minoriteten...dvs kanske 99 procent behandlar mig väl

Åh, vad jag känner igen mig! På mitt förra jobb var jag övertygad om att jag skulle få sparken när som helst, så jag sökte mig därifrån. När jag skulle sluta var det flera som kom fram och sade att de var jätteledsna!

Å visst Geta, jag har också lärt mig kallprata - lite grann, drar det ut för mycket funkar det inte...

Jag är fantastisk på att snacka. Inte många anar något tror jag. Som ung var jag otroligt blyg, ensam och udda. Men så hände något när jag flyttade hemifrån. Jag passade in och accepterades just p g a att jag var fullständigt utspacad och gjorde de mest häpnadsväckande saker.

Efter det blev jag aldrig rädd för att prata med folk. Att vara ovanlig har blivit min grej. Men det är klart, blir jag riktigt paranoid så gömmer jag mig bara. Tycker alla pratar om mig, glor in i min lägenhet och ser mig sitta här ensam.

Så är det nu. Vågar inte gå ut. Imorgon måste jag jobba. Får slänga i mig 30 mg Sobril för att övh taget komma iväg. Fy fan vilken ångest jag får.