Hur hjälper man kaos?

Jag har sedan långt tillbaka sett mej själv som en annan varelse än människa, jag står över dom. Människor i sin tur är dockor/robotar som styrs av program.

(Det är mycket mer än så också, min diagnos i korta drag är borderline, ADHD, aspergers (sorts autism), bipolär2 (manodepressiv), psykotisk (oberoende av stress och stämningslägen). I allt det ligger socialfobi, självskade/destruktiv, dissocierande, empatibrist, ångest/panikångest. Och så har jag ett dåligt fungerande nervsystem, och rejält annorlunda perception.)

Men iaf. Då jag har den syn jag har på mej själv och andra så blir det svårt med samtal/terapi. Jag förstår inte riktigt vad jag ska ha för nytta av att "bli hjälpt" av mekaniska platta dockor som är mej underlägsna på alla sätt .? Visst, jag går på mina samtal och träffar psyk.doktorn och allt sånt, för jag har som inga bättre förslag själv, men jag fattar verkligen inte vitsen.

I "sämre" perioder så blir det dessutom ännu mer besvärligt för jag kan tro att dom försöker stoppa program i mej också och fånga mej och bygga om mej till maskin jag med. Eller/och så blir det som om någon satt ett filter framför ögonen på mej för hela världen blir platt och hotfull och plastig och papprig och mjuk. Människorna blir jätte hotfulla och läskiga och då blir det både svårt att ta sej dit, och att sitta i ett litet rum med någon känns verkligen obehagligt.

Jag förstår inte hur någon ska kunna hjälpa mej, och med vad isf. Det är för mycket problem och de problemen skär sej med varandra. Äter jag antidepressiva mediciner förstärks psykoserna, stämningsstabiliserande hade också antidepressiva grejer i sej så det blev jag också värre av. Samtal leder ingenvart. Behandlingshem för borderlinen gick inte pga autismen. Neuroleptika var dom också tveksamma om ifall det skulle vara någon idé då jag har fel på perceptionen i sej redan.

Jag fattar inte. Det är som för mycket. Jag är kaos personifierat

Vad du än lider av så verkar du ha god
insikt och kan beskriva det.
Du berättar att andra människor tycks
vara som robotar och platta dockor.
I början av min schizofreni tyckte jag
också att mina medmänniskor verkade
livlösa eller stereotypa.
Men så plötsligt träffade jag på en person
som tycktes verka leva.
Om du är envis med dina samtal tror du
inte att du kan få någon ingång till
gemenskapen med andra?

Kanske KBT eller annan terapi skulle hjälpa dig....

Shike skrev: Jag har sedan långt tillbaka sett mej själv som en annan varelse än människa, jag står över dom. Människor i sin tur är dockor/robotar som styrs av program.

Varför då? Verkar det vettigt?
Att du är lite grandios är inte konstigt och även lite småsunt, med all de problemen så står du troligen "nedanför" dem ofta i verkligheten och du kompenserar det emotionellt med grandiosa fantasier.

(Det är mycket mer än så också, min diagnos i korta drag är borderline, ADHD, aspergers (sorts autism), bipolär2 (manodepressiv), psykotisk (oberoende av stress och stämningslägen). I allt det ligger socialfobi, självskade/destruktiv, dissocierande, empatibrist, ångest/panikångest. Och så har jag ett dåligt fungerande nervsystem, och rejält annorlunda perception.)

Undrar varför du har allt det där, varför ställer man inte en odiffad shitzofrenidiagnos istället med den tyngd på problemen du verkar ha?
Man kan egentligfen inte ha alla de sjukdomarna parallelt, men symtomen kan tala om dem. I DSM-4 står det ex uttyckligen att ingen med asperger får ges adhd-diagnos, det går inte att påskina att det är adhd och inte just aspergern som visar sig som adhd..
Eller så har du bara en asperger som visar sig väldigt grovt?
Troligen är det ju så.

Men iaf. Då jag har den syn jag har på mej själv och andra så blir det svårt med samtal/terapi. Jag förstår inte riktigt vad jag ska ha för nytta av att "bli hjälpt" av mekaniska platta dockor som är mej underlägsna på alla sätt .? Visst, jag går på mina samtal och träffar psyk.doktorn och allt sånt, för jag har som inga bättre förslag själv, men jag fattar verkligen inte vitsen.

Ja, ofta är de så skapta psykfallen på mottagningen , du måste ju finna en doktor som är över dig i hirarkin, som inte programmerats.
Fundera på om de verkligen är underlägsna på alla sätt. På vissa sätt, troligen, men alla? På vilka sätt kanske du själv är programmerad utan att förstå det? En känsla av en sån superb omipotens tyder ofta på praktisk impotens.

I "sämre" perioder så blir det dessutom ännu mer besvärligt för jag kan tro att dom försöker stoppa program i mej också och fånga mej och bygga om mej till maskin jag med. Eller/och så blir det som om någon satt ett filter framför ögonen på mej för hela världen blir platt och hotfull och plastig och papprig och mjuk. Människorna blir jätte hotfulla och läskiga och då blir det både svårt att ta sej dit, och att sitta i ett litet rum med någon känns verkligen obehagligt.

Ja, men i dessa perioder kan du inte få hjälp. Du orkar troligen inte med det. Vänta tills du blir bättre.

Jag förstår inte hur någon ska kunna hjälpa mej, och med vad isf.

Nej, det är du som måste hjälpa dig, men de kan hjälpa dig att hjälpa dig.
Med vad..ja... varför inte med att få en lite sundare verklighetsbetraktelse där människorna kanske är mer värda och inte så onda överlag, att du börjar se och till och med uppskatta dem som de genetiska individer de faktiskt är, även om de kan verka programmerade av sin miljö?

Det är för mycket problem och de problemen skär sej med varandra. Äter jag antidepressiva mediciner förstärks psykoserna, stämningsstabiliserande hade också antidepressiva grejer i sej så det blev jag också värre av. Samtal leder ingenvart. Behandlingshem för borderlinen gick inte pga autismen. Neuroleptika var dom också tveksamma om ifall det skulle vara någon idé då jag har fel på perceptionen i sej redan.

Ja, du blir nog aldrig helt frisk, men du kanske kan få ett bra liv ändå?
Prova lite zyprexa eller risperdal när det är som värst? Men det måste vara du som vill det, inte doktorn som föreslår det för då programmerar han ju kanske med pillret.

Jag fattar inte. Det är som för mycket. Jag är kaos personifierat

Om du skulle säga vad du tänkte och drömde om skulle vara möjligt för just dig, vad skulle det vara då? Säg att du har det såhär, hur ska du då leva för att ändå njuta av livet?

Mitt råd är att du skall vara helt uppriktig gentemot din läkare och berätta hur du ser på omgivningen och dem samt vilka konsekvenser det får för dig. Endast om man är helt uppriktig har de en chans att hjälpa dig med de problem du upplever. De är inga tankeläsare utan måste känna till dina problem för att kunna lösa dem. Jag tror som Isa-Alise att kanske kognitiv beteendeterapi kanske kunde vara något - det brukar vara bra mot vanföreställningar och du kanske har lättare sådana.

Neuroleptika används mest vid långvariga psykotiska besvär av lite allvarligare sort. De kanske tycker att dina psykotiska besvär är för kortvariga eftersom de tvekar att använda dem.

Vid Asperger kan kortvariga psykoser uppstå vid stress. Kanske du borde lära dig stresshantering för att därmed kunna minska psykosrisken. Psykologer brukar kunna stresshantering och man kan också minska på stressen själv genom att ruta in varddagen och därmed försöka undvika överraskningar som stressar.

Gäst >> "I DSM-4 står det ex uttyckligen att ingen med asperger får ges adhd-diagnos, det går inte att påskina att det är adhd och inte just aspergern som visar sig som adhd.. "

Det där är inte sant. Många med aspergers testas för adhd OCKSÅ just för att det är vanligt att man har båda samtidigt. Det är sant att adhd kan gå in i aspergers också, men det är inte så att man inte kan ge en speciell adhd-diagnos vid sidan av också. Aspergers är en rätt ny diagnos och kriterier och sånt ändras med tiden. I gamla böcker står det att man inte får vara schizofren om man ska ha aspergers, men i nyare står det klart och tydligt att det kan man visst det. Så är det med andra parallella diagnoser också. Så jo, jag har allt det där på listan samtidigt, det är inget som inte går att ha vid sidan om varandra.

Admin1 >> Jag är uppriktig. En av mina fördelar är att jag har en språklig "begåvning" så jag är bra på att skriva och berätta och förklara hur jag upplever och känner saker. Det är svårt på vissa fronter för jag får som hotbrev i huvudet eller röster som säger åt mej att "om du säger något om det här så kommer X att hända!". Men sånna gånger försöker jag komma runt det på något sätt. För det är ju som sagt svårt för dom att hjälpa mej om de inte vet riktigt vad de har att göra med.

KBT och DBT har jag redan testat. Behandlingshemmet är inriktat på sånt där jag bodde, men det funkar inte alls. Iaf inte i grupp och utanför hemmet.

I gymnasiet hade jag en psykos i två år ungefär. Eller långa ofta med små mellanrum möjligen. Sen blev det mer periodvis, och nu på senare tid har det varit mer sånna "allvarliga" perioder igen. Psyk.doktorn och mina samtalskontakter och jag har diskuterat det rätt mycket och ingen av oss kan se något samband med stress eller ångest eller maniska/depp perioder. Jag upplever inte alls mej eller världen som stressig, jag bor som i min egen dimension och jag har inte tidsuppfattning i form av klocka och datum och så som andra. Psykosperioderna lever som sitt eget liv. De funderar på om det är något schizofreni-aktigt också iom att jag har det i släkten redan, men de vill gräva mer i det innan dom kan säga säkert.

(Sen är det ju mer än just det jag sa om att jag är överlägsen och människor är dockor/robotar, men det är svårt att beskriva saker man inte riktigt vet om det ska vara så eller inte. Jag går ju inte runt och säger till alla att himlen är blå bara för att vara säker .? Det jag kan beskriva är ofta sånt som vi redan pratat om jag och kontaktpersonen/doktorn, och jag kan låna deras syn på det, för jag är fortfarande säker på att jag inte är en människa och att de har program, även fast jag vet att dom tycker det är koko. Jag får som låssas vara på människonivå för att inte störa systemen och mönstren så mycket.)