Hej, Orvar, Fredrik, Jeff, ni andra...
Tänk att det går att känna igen den känslan av ensamhet. Jag är gift och jag har släktingar och vänner, arbetskamrater, men känner mig ändå ensam. Speciellt saknar jag min man som aldrig är hemma för att han sitter i högskolelokaler och pluggar från 8 på morgonen till 8 på kvällen. Försöker intala mig att jag måste lära mig att vara ensam, att vara med mig själv. Skriva brev, skriva meil, eller ännu hellre måla eller läsa, men det blir inte lika lätt av. Speciellt saknar jag lusten till att läsa böcker. Det blir bara att jag bläddrar igenom tidningen och läser första kapitlet i den ena pocketromanen efter den andra utan att komma vidare. Känns som mesta tiden jag är hemma går åt till att laga mat och diska och städa. Vart tog gnistan vägen? Känner mig så låg. Och så blir jag dragen till att sitta och chatta här vid datorn på viska. Så får jag dåligt samvete för det är inte bra. Annars blir det telefonen, att jag ringer runt till mina vänner, och då får jag också dåligt samvete, för jag måste bara lära mig att vara lugn när jag är med mig själv och trivas med att vara ensam, men jag gör inte det. Jag vill bara att min man ska vara där, han ska vara i närheten. Lägenheten känns så tom utan honom.
/Sofie
