Hur tog ni er diagnos?

Detta ämne har åtminstone lite grann berörts i en annan tråd. Kanske det rent av finns en tråd om detta. Då är jag intresserad av länken, är så otålig och orkar inte leta.

När det stod klart för er vad ni lider/lidit av, hur tacklade ni det? Jag var inlagd när jag jobbade, så läkaren skrev ut ett sjukintyg, eller vad det kallas. Där stod kort och gott psykos. Minns inte alls hur lång tid det tog från första inläggningen till min nuvarande diagnos ställdes, men på nästa sjukintyg stod det "paranoid schizofreni".

Jag blev varken arg eller ledsen. Jag visste ju att jag var sjuk och jag skulle behöva medicineras en lång tid framöver. Diagnosen behövs för att rätt åtgärder ska sättas in, antar jag. I mitt fall blev det inte så dramatiskt.

Min diagnos räknade jag ut själv efter första psykosen, men ändå hade jag inte riktigt insikt i att jag inte klarade av vad som helst .

Jag tror inte jag har sjukdomsinsikt än. Ibland gråter jag och är jätterädd för framtiden. Ibland tänker jag att det är som ett dåligt järnvärde eller nåt annat fysiskt fel. Att man får äta sin medicin bara.

Då jag kom hem från mitt först besök hos en psykiater grät jag i bilen och skämdes över min sjukdom.Kände mig skyldig till att jag hade blivit sjuk.
Sedan då jag fick diagnosen hem på posten så kände jag mig chockad. Tror att jag inte ännu i dag accepterar min diagnos.
Önskar att schizofreni skulle kunna beskrivas och förklaras för mig och andra på ett sådant sätt att man slapp känna skam över sin sjukdom.

Jag fick gå till en psykolog för depression, men efter många om och men så sa han att han trodde att jag led av schizofreni och att jag skulle gå till psykiatrin för att få rätt behandling. Så efter ett tag gick jag dit och bad om en diagnos. Men de gav ingen diagnos förrän 6 år senare. Alldeles försent för att jag skulle kunna fortsätta mitt liv som jag hade tänkt. Så det blev inget jobb för mig, utan sjukpension istället. Jag skäms inte för att jag är sjuk. Jag har en Gud som borde ha en anledning till att han gett mig sjukdomen. Jag får helt enkelt lita på honom. Att skämmas för sin schizofreni diagnos vore att skämmas för alla andra som har den diagnosen. Men de är ju minst lika bra människor som nån annan.

Kanske det har med ens uppfostran att göra om man skäms över sin sjukdom? Det finns säkert många andra sjukdomar som mänskor skäms över också. Bra att du inte känner skam över din sjukdom Melun.