Om man ska dra hela slutsatsen, så förnimmer jag att Breivik spelar ett skådespel, i tron att tillräknelighet är en godkänd inkörsport, till att få feedback för sitt handlande. Det är nog det han har räknat med hela tiden? Men jag är mer osäker på om vi ska avfärda begreppet paranoid schizofreni i hans fall? Det där "flowet" han upplevde under sin planeringstid och vid tiden för gärningarna triggade hans beslutsamhet, till avrättning av 77 pers. Men jag tror inte han är särskilt medveten om ansvar för sitt handlande. Han kommer att leva mycket isolerad, och han kommer inom sinom tid, att bli sjuk på riktigt, han kanske kommer att klättra på väggarna och be om förlåtelse. Nu tror jag inte på avrättning, och norrmännen, har avskaffat avrättning även i krigstid. Men frågan är om inte detta bör klassificeras som en medveten krigshandling gentemot staten och enskilda medborgare. Det är faktiskt så, att jag nästan vill frångå principen om nej till avrättning? Men ändå inte, killen måste ju vara sjuk, jag kan inte se ngn annan rimlig förklaring. Nu när domen kommer att vinna laga kraft inom ett par veckor, så kommer han att inse att han har gjort ett mycket grovt misstag, och det är att överleva en sådan katastrofal krigshandling. Men frågan är om hans brevkompisar får vara kvar efter rättegången, nu vet den norska motsvarigheten till säpo, vilka han håller kontakt med.
Vars är världen på väg?
