Förhållande till sjukdomen

Då skiljer vi oss lite i uppfattning tror jag. Jag är också symptomfri precis som du. Men jag tycker ändå att jag har schizofreni. En dag vill jag ha ett sånt förhållande till min sjukdom så att jag i stort sett kan berätta för vemsomhelst att jag har schizofreni.
Att jag inte längre är rädd för min egen sjukdom som jag nu ibland kan vara. Det är klart att stigmatiseringen spelar lite roll hur öppen man skall vara för sitt eget bästa, men jag vill i alla fall inte att jag skall känna en rädsla för att berätta och det gör jag nog lite idag tror jag.

Hej, micke!

Dum fråga kanske, en har Cisordinol fler biverkningar och är värre än Zyprexa?

Lite individuellt, men jag bara undrar...


mvh/Björn

Hej Björn !

Det är högst individuellt hur mycket biverkningar man får av Cisordinol. Allmänt kan man säga att den är känd för att orsaka trötthet hos många användare, men inte alla blir trötta av Cisordinol.

Själv blev jag hemskt trött av den innan den, som det verkar och som det måste ha varit, fick den förvandlad av honom däruppe efter att jag återhämtat mig tillräckligt så att han kunde trappa ner dosen övernaturligt.

Jag gick inte upp i vikt av den och ingen av de jag känner som har Cisordinol har gått upp av den.

Däremot så har man noterat viktökningar på mallan 10-50 kg på ett år med Zyprexa, Rispedal eller Leponex.

Med Zyprexa är Diabetes och viktökning relativt sett vanligare än för många andra s.k. atypiska neuroleptika, (atypisk betyder enl. ordboken; som avviker från det typiska).

mvh micke sd

Jag tänker på schizofreni nästan hela dagarna. Det blir nog lätt så när man har hand om sajten här. Jag har inga direkta symptom annat än oro och ångest ibland som kan vara besvärlig. Min läkare har tyckt att jag skulle trappa ner antipsykotikan, men jag vill fortsätta med den ett tag till. Rädd för återfall.

Min strategi är att försöka kompensera för de svårigheter som sjukdomen ställer till med. Jag tror det är viktigt att göra så snarare att bara förneka sjukdomen. En som bara förnekar försöker inte kompensera för bristerna och kan därför utåt verka sjukare.

Jag tänker kanske inte så mycket på att jag har just schizofreni, men jag tänker ju på de psykiska problem jag har varje dag.
Jag fick diagnosen för 1,5 år sedan och även om medicineringen gjort mig mycket bättre så kämpar jag nästan dagligen med olika problem som sjukdomen ger mig. Men jag accepterar för det mesta min diagnos.

Jag tänker på min sjukdom några ögonblick på morgonen när jag tar medicinen, och ofta en stund på kvällen... annars tänker jag inte så mycket på det... jag pratar en del om mina upplevelser på konferenser och utbildningsdagar, och då tänker jag på hur det har varit... men inte så mycket annars... bäst är att leva i nuet och inte stanna i gamla tråkiga minnen...