Känns bittert och sorgset

zoidar skrev: Vår är du rädd för bo själv?

Ja litegrann iaf. Överhuvudtaget fattar jag inte hur få ett vettigt liv...jag får inte ihop ekvationen liksom. Jag vill att allt ordnar sig med ett jobb och så...men arbetsrehab...det lilla jag diskuterat iaf...har inga superlösningar. Man går från ett stigma till ett annat känns det som. Jag skulle vara överlycklig om det fanns ett jobb som jag klarade av.
Men jag funkar inte ens helt på aktivitetshus, känner mig frisk men orolig inuti på ett sätt som de som går där inte är.

Jag vet inte...allt känns osäkert.

Sant nissegossen iofs. Men släpper jag allt finns inget kvar. Bara mitt huvudbry.

Geta skrev: Kraven från samhället på oss med schizofreni är så motsägelsefulla. Det har blivit lugnare sedan jag blev sjukpensionär. Bestämmer över min tillvaro själv.

Vad skönt att höra. Ja kraven är konstiga...

Överallt, oavsett om man vill vara med i en kyrka eller förening, så ploppar frågan upp vad man jobbar med. Det känns så konstigt att säga "ingenting". Sedan kommer " varför" upp...

På aktivitetshus är det åtminstone accepterat. Vilket är skönt.

Kanske får jag lite vänner med tiden...
Och kanske går allt åt rätt håll men sakta...

Tänk ut något som ger dig mening om du har ett intresse av något, ta reda på människor som har samma intresse, gå dit och fråga får jag vara med här? I stort sätt gör så. Det är inte farligt att fråga.

Får säga, gör som jag. Gå till sjukhuskyrkan prata med dem där och säg jag behöver någon som lyssnar på mig och är som ett bollplank. Jag gjorde det, jag fick en utbildad psykolog att prata med, alla där är inte psykologer men utbildade i att prata med dem som söker sig dit.

Jag gick och pratade en gång i veckan i en 5-6år vi slutade på mitt beslut. Kostade mig inte en krona.

Nissegossen skrev: Får säga, gör som jag. Gå till sjukhuskyrkan prata med dem där och säg jag behöver någon som lyssnar på mig och är som ett bollplank. Jag gjorde det, jag fick en utbildad psykolog att prata med, alla där är inte psykologer men utbildade i att prata med dem som söker sig dit.

Jag gick och pratade en gång i veckan i en 5-6år vi slutade på mitt beslut. Kostade mig inte en krona.

Har redan tillgång till psykologkontakt. En psykolog kan inte fixa mitt liv.

Nä, det var inte så jag menade bara prata dela med dig i kontakten där kan du prata om vad som faller sig på, helt enkelt prata av dig. Sant är att ingen kan städa upp ditt liv, det måste du göra själv, men mest hade det varit om du hade en äldre mentor som har gått igenom mycket i sitt liv och prata med denne om vad som tynger dig, men ingen utom du kan vara du, där får du hämta dig själv där du är nu.

Det här är nog ett tillstånd som vi alla har varit i. Men Nissegossen har rätt. Bli inte bitter utan gör det bästa av de kontakter du har. Själv har tagit mig upp från passiviteten och är idag upptagen alla dagar i veckan. Men... jag pallar inte. Det gäller att hitta en nivå man känner att man orkar med. Nu vill jag bara ha högst tre dagar i veckan som upptagen med jobb. Till saken hör att jag har s k "vanliga jobb" d v s inte arbetsträning eller lönebidrag utan på vanliga arbetsmarknaden. Jag känner att jag inte riktigt klarar av detta nu utan behöver vara mer ledig.

Jag har missat tre samtal med samordnaren för att jag tappat bort det i mitt schema. Imorgon har jag också jobb. Ska till värstingområdet här i stan och behöver massor av tid för att ta mig dit. Jag jobbar med människor och alla är inte så kul att träffa. T ex imorgon ska jag träffa en kund som är finska och har en så genomträngande röst att jag får ont i huvudet. Men vad kan jag göra? Jag tjänar ju pengar...

Hur ofta är du inlagd. Är du inlagd ofta och har symptom ständigt kan antipsykotikaeffekten vara dålig. Då används Clozapine. Det kan vara negativa symptom du har och då finns Reagila. Du kan ju också tvätta, handla mm hemma så att du kan bli mer självständig och klara av ett eget boende.