Nån mening att kämpa?

Tack för erat stöd. Vad skulle jag göra utan er här på Viska. Jag ska försöka få kontakt med min läkare imorgon. Vill inte må så här.
Jag är medlem i rsmh här, men har inte klarat av att gå på deras träffar, orkar helt enkelt inte träffa människor.
Det låter ju lovande att det blir stabilare vid 40, jag är snart där,om två år. :be hoppas att det blir så, fast det varierar väl antar jag.
Jag ska fortsätta kämpa, men ibland blir det för mycke, jag tappar tron på framtiden. Det är svårt att ha nån framtidstro när man lever i mörkret.
Undrar om det finns nån annan medicin för mig? Vad gör man när leponex inte funkar?

Jag är 47 år och hoppas på att det ska bli bättre även utan mediciner snart. Men det är som du säger, det är nog lite individuellt.

Bry dig om dig själv så mycket du kan...

När jag hade mycket röster och paranoia och var mellan fungerande medicineringar pga biverkningar, så drog jag mig undan och vilade... jag såg till att jag hade mat hemma som var lätt att göra iordning, och så drog jag ned på alla intryck... undvek teve, radio, och musik... bara vilade och sov några dagar... det hjälpte en del...

Jag tror att det där med att vila o bara ta hand om sig själv är bra. Som du säger Isa-Alisa, jag ska försöka att bara vara, ligga i sängen o lyssna på skön musik, tv tittar jag väldit lite på ändå, orkar inte följa ett program, ska försöka vila, men det är svårt att slappna av när rösterna är i gång. Men ska försöka ta några lugna dagar. Hoppas att läkaren har nåt possitivt att säga mig, om jag får tag i honom imorgon. Ska ringa min kp oxå, hon ställer alltid upp för mig.

Alla förbättras inte vid 40-60 års åldern utan det är 60 % har jag läst. Det finns också de som blir så förbättrade att de kan sluta med antipsykotika.

När Leponex inte ger tillräcklig effekt kan man lägga till ytterligare ett till antipsykotikum eller så kan man lägga till epilepsimedicinen Lamictal. Det finns också psykosociala behandlingar man kan lägga till och de har också effekt. t.ex KBT, patientutbildning och familjeterapi.

Jag tror jag förstår hur du känner det....Under långa perioder så verkade det tröstlöst för mig...Det jag gjorde för att orka, var nog att försöka se de små små ljusglimtarna. Och att ta emot det stöd som fanns. Jag hade en underbar psykolog som sa att hon var mitt ställföreträdande hopp när jag mådde som sämst och inte såg någon utväg. det är jätte fint att du pratar med din läkare och din kp..Och försök göra fina snälla saker mot dig själv. Men det finns utvägar... det tror jag finns för oss alla! Ta ett steg i taget! Och du har viska! Kram Linnea