Jag har nog haft tur i mina vårdkontakter på senare år... har en bra samordnare som ger uppmuntran... men mest uppmuntran får jag från mina två närmaste vänner... och från min särbo... de betyder mycket...
Jag håller just nu på att läsa "Vad hjälper?" av Alain Topor. En bra bok om återhämting. Där finns många berättelser från återhämtade människor med svåra psykiska problem.
Många säger där att det inte bara är vården som haft betydelse för deras återhämtning, utan att det är miljön runt omkring och vissa andra personer som haft stor betydelse för tillfrisknandet.
Jag tror inte vårdapparaten har så stor betydelse (som den fungerar nu), förutom om man har turen att träffa på en läkare som verkligen bryr sig om hur man mår.
Författaren skrev om reglerna som finns att läkarna inte skall engera sig för mycket i en patient och hur dom här reglerna inte var till gagn för patienten. Jag skulle vilja att läkarna var som bollplank istället, där man kunde bolla ideer med dom om hur man kunde komma framåt.
Jag läste boken "Vad hjälper?" för ett år sedan och jag tyckte att den var bra. Men jag tyckte att första hälften av boken var väldigt bra, men andra halvan blev lite seg. Jag tyckte samma sak om hans bok som kom dessförinnan.
Jag tror också att läkarna borde bredda sin verksamhet och utöka sin målsättning. Jag tycker att vården borde också bli bättre på att förmedla självhjälpsråd om hur man själv kan motverka sjukdomssymptom. Men det bästa vore nog om alla nyinsjuknade fick ett personligt ombud. Jag tror att det skulle göra att de flesta förbättrades. Ett personligt ombud kan ju fungera bättre som bollplank än en läkare och också hjälpa till att ordna många praktiska problem som uppstår
