Psykologer som just fått examen

Mer
3 år 5 månader sedan #1300529 av Cosmos

Amandara skrev: Nej. Går fetbort. Man behöver ha levt för att förstå. Livet. Vi är så mycket mer livserfarna än nyutbildade psykologer fast de sitter på höga hästar och har makt. De förminskar oss och våra bryderier. De har inte varit i livets utmarker som vi. Vi är så mycket mer livserfarna. Vi har fått skapa återhämtningshjulet för oss själva på egen hand, det kan inte komma något psykologyngel och sätta sig på en då. För det är det de gör. Psykologerna.


Det är ledsamt att läsa den här tråden. Ingen har nämnt personkemin. Stämmer det med en psykolog spelar erfarenhet ingen roll. Man känner det direkt. Men sådana som du Amandara skulle aldrig ge dem den minsta chans! Och höga hästar? Det tycks du rida på.
Mer
3 år 5 månader sedan #1300535 av Richard
När jag gick hos psykologen hade vi rätt bra personkemi, trots att jag ofta gillade att prata om bomber o död på den tiden. Så fick jag ändå pengar av henne för att t.ex skjutsa hennes katter till veterinären. Vet inte om man får umgås privat ens... Men min mamma som var kurator har också gjort det med patienter.
Mer
3 år 5 månader sedan #1300538 av memphis
Jag blev irriterad på min psykoterapeut ibland. Till exempel att hon hela tiden sa att det inte var konstigt att jag kände si och så. Inte så konstigt om man blir irriterad på någon som man pratar med i 7 år. Hon ska ha en eloge för att hon orkade lyssna så länge.
  • Pimed
  • Besökare
  • Besökare
3 år 5 månader sedan #1300539 av Pimed
Svar från Pimed i ämnet Psykologer som just fått examen
Jag fick bo hos min psykolog i 2 veckor när jag var bostadslös. Hon var en väldigt fin människa!
Mer
3 år 5 månader sedan #1300547 av Geta
Förstår inte heller hur min psykoterapeut hade tålamod med mig så länge- åtta år. Hon tackade mig för förtroendet, när vi avslutade det hela.
Mer
3 år 5 månader sedan - 3 år 5 månader sedan #1300560 av Cosmos
Nej, psykolog och klient ska inte umgås privat, då skrider man över den gräns som behövs för att terapin ska fungera. I sig är terapi en väldigt ojämlik relation där beroende är ofta förekommande. Lite som förälder-barnförhållande. Meningen är dock att man kan känna sig trygg och verkligen känna tillit till en person där ens känsloliv exponeras på en glasbricka. Kan inte klienten känna detta är terapin dömd att misslyckas. Överföring är det viktiga verktyget med vilket klienten projicerar sina objektrelationer på terapeuten. Men det är ett mycket känsligt instrument, risken för regression är stor och det är därför det är riskfyllt att använda överföring tillsammans med personer med schizofreni.

Att säga att det inte är konstigt att känna som man gör är väl att understryka att det man är med om är allvarligt och traumatiserande för en. Om terapeuten inte säger detta så understryks känslan av skam och skuld för det man är med om.

Jag blev ju själv sjuk och det under utbildningen och jag började gå hos en nyetablerad psykolog. Hon var enormt "bra" och fick mig att genomgå mina erfarenheter och relationer för att se dem sådana de faktiskt hade varit. Men hon orkade inte hålla gränserna och jag regredierade till ett litet barn. Så hon såg sig tvungen att avsluta terapin efter tre och ett halvt år. Hon lämnade mig alltså totalt trasig och upplöst så det var ju bäddat för psykosgenombrott och sjukhusvård. Det tog år att reparera, ibland undrar jag om jag har kommit över det än.
Last edit: 3 år 5 månader sedan by Cosmos.