Förhållanden

Så var det detta ständiga tjat om förhållanden som kommer från mig.
Jag undrar hur ni andra här på viska har det med den saken.
Som jag känner nu så känns det som en omöjlighet att jag ska kunna leva tillsammans med någon. jag ser inte mig själv som en person som någon kan leva med. Jag är kaos.
Men det finns ändå en längtan. Men jag vill inte veta av den, för den gör mig alltid så besviken. Jag blir orimligt förtvivlad när ett förhållande tar slut. Så jag inser att det bästa för mig är att leva ensam, om jag ska kunna överleva.
Detta kanske verkar dystert men det känns inte som jag har något val.
Skrev en dikt häromdagen. Kanske dyster men ändå:


Min fiende

Det är längtan
som alltid är min största fiende
Den lockar mig till sig
med sitt tårdrypande bitterljuva
och får mig att drömma
och att glömma
Sedan hugger den dolken i mitt bröst
när jag minst anar


Hemskt. Men det är så jag känner.

Men snälla flisan, inte är det så illa.

Du är "bara" lite fobisk. Hade jag bott i närheten av dig hade jag nog raggat på dig, du verkar ju inteligent och trevlig på alla sätt.

Även om du ser ut som en mammut <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Jag känner ju faktiskt precis som du me jag hoppas ju nånstans därinne på att det finsn ngn som älskar mig ända ner i helvetet.

Tack för uppmuntran. jo, idag känns det väl något bättre.
Man ska väl inte ge upp. Om inte annat får man försöka hitta annat som gör ens liv meningsfullt.

Ja, jag vet att jag ser ut lite som en mammut... <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->

Lite generande hårväxt och pinsamma betar... <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->

Men man får ju försöka att göra sitt bästa ändå...

Jag kände oxå en sådan längtan som du....En längtan av att ha någon....någon som älskar dig lika högt som du älskar denne.

Av längtan så hittade jag någon.
Men nu när jag har henne.
Så är det så skuldkänslor som dimmar mina tankar.
Det känns som om att ingenting med denna sjukdom blir bättre o att jag släpar henne med mig ner i det onda.

O det är svårt....
Så svårt o smärtsamt....
Att hålla fast så hårt vid något man älskar men inte vill skada på något sätt....men ändå gör...

Mitt tips....är att hitta en stabil person som kan hantera dig o förstå dig rätt o som inte blir rädd eller tveksam. En som står som ett berg o vakar över dig. Det är nog det man behöver vid en sån här sjukdom....tålamod.

Jag hade en sådan person..trodde jag. Men inte ens han orkade.
Det var en trygg och stabil person som fick stå pall för det mesta. Men han orkade inte till slut, han kände att han inte räckte till.
Han stack och jag bröt i hop totalt.
Jag kunde inget göra. Jag gjorde mitt allra bästa, jag kämpade verkligen allt vad jag kunde. men det är precis som du säger att man gör illa fast man inte vill. Jag såg ju det men kunde inget göra. Kunde inte heller klandra honom för att han lämnade mig. Kunde inte bli arg, tog ut ilskan på mig själv. det höll på att kosta mig livet.
Det var inget jag ville.
Jag vill inte alls måla upp fan på väggen. Jag hoppas att det går bättre för dig. Och att man försöker och kämpar måste ändå vara värt något. Och allt man gör i ärligt uppsåt måste kunna förlåtas även om man skadar andra utan vilje. Men det gäller väl att hitta någon som är tålig.

Jo....det handlar mycket om det du säger!

Ibland så är jag rädd för att säga allt som händer inom mig i rädsla för att hon inte orkar....

Undrar ibland verkligen om det var värt eller ens är värt att skaffa någon sådan....

Ibland undrar jag hur det skulle varit om jag träffat nån med samma sjukdom. Hade vi klarat det eller hade vi båda bara spårat ur ännu mer.....

tom på svar.....