Förhållanden

jvla k-k sjukdom det här... det man längtar mest efter ( ett bra ömsesidigt kärleksförhållande) är helt omöjligt att uppnå pga att man mår så dåligt att man aldrig skulle klara av det... när man har lite bättre perioder kan man kanske få igång nåt... men det blir alltid kortvarigt och faller pga av att man inte kan hålla skenet uppe speciellt länge.. ska det bli något måste man nog hitta en som accepterar ens sjukdom fullt ut och det är nog inte det lättaste... "major major major major" är förresten en lite halvpsykostisk snubbe i boken moment 22... som förövrigt är väldigt bra

Ja, det känns som den människan nästan måste vara gud för att orka med. Men det beror väl på vilken sjukdom man har och hur allvarlig den är.

Önskar ibland att jag inte längtade efter ett förhållande, att jag ärligt kunde säga till mig själv att det inte är något för mig. Att jag trivs bäst med att leva själv. Och int esörja över det. Att det är själv valt och något man mår bra av. Tex som nunnor.
Finns det någon här som lever i självvald ensamhet och mår bra av det, uppriktigt alltså?

Vet inte om min ensamhet är självvald riktigt, men just nu vill jag nog inte ha något förhållande. Jag känner att jag inte skulle orka med det, jag behöver bygga på min självkänsla först. Och mitt dåliga självförtroende.
Skulle inte klara av att bo med någon nu, när jag knappt klarar av att stå ut med mig själv.