Det är ett under att jag ens orkar skriva detta inlägg, med tanke på vad som hänt i veckan.
Min handläggare på Soc och min f.d man var här och hämtade våra gemensamma barn i onsdags.
De togs ifrån mig på grund av min psykiska ohälsa. Nu har jag ingenting, allt jag levde för, all min glädje, är borta.
Jag gråter och gråter, saknar dem och gråter lite till... Är i upplösningstillstånd.
Vet inte hur detta ska sluta... om jag skall överleva eller inte...
Nu ska jag dessutom flytta i slutet av månaden. Så jag har packat en massa i stora bananlådor.
Så fort jag ser en av barnens grejer så bryter jag ihop igen. Det är en katastrof, det som inte fick hända har nu faktiskt hänt...
DET GÖR SÅ JÄVLA ONT!
Uppriven till max // DS.
Författare till inlägg
