Ska man våga?

Snack, barnslig nyfikenhet råder det inget bot på. Och det skulle vara väldigt intressant att veta hur guld smakar.

:twisted:

Min tråd hoppade visst över i ngt annat. Men det gör inget. Jag får bara ta upp ämnet igen... Hur får ni andra era ev. förhållanden att fungera. Vad har ni för erfarenhet av att leva tillsammans med någon annan när man mår psykiskt dåligt. Är det till fördel eller nackdel att hitta ngn som också mår dåligt, för att man kan stötta varandra, eller drar man bara ned varandra??

Suck Flisan! Ursäkta att jag inte kunde hålla mig, men det kliade i fingrarna.

Jag har bott ihop med min flickvän i 14 år. Hon har diagnosen Borderline och var inte helt lätt att bo ihop med.
Hon flyttade i somras men vi är fortfarande bästa kompisar. Det var det att vi gick och nötte på varandra 24 tim/dygn till slut orkade varken hon eller jag med varandra. Det gick nästan inte en dag mot slutet utan att vi grälade.

Det funkar mycket bättre nu, vi har båda en dörr att stänga om oss.

Tänk dig för innan du flyttar ihop med någon, kanske det är bättre att vara särbo.

Men till själva kärnfrågan. Finns personkemin kan det ju funka med en som också har psykisk sjukdom, men jag själv skulle dra mig för att gå in i ett förhållande igen som innebär så mycket jobb, med en som själv har det jobbigt. Men visst kan man stötta varandra, för vi vet ju hur det är att vara sjuk, den insikten har inte en som aldrig haft någon psykisk svacka och behövt anlita psykiatrin.

Ja, jag kan förstå att det finns en fördel med att vara särbo. Men de flesta jag har hört det i från är sådana som har bott i hop med någon och "lärt sig läxan" på det sättet. Själv har jag aldrig bott i hop med någon och har därför svårt att föreställa mig hur det skulle vara eller vad det har för nackdelar. Men nu var det inte främst dt att bo i hop med någon eller ej som jag funderade på utan förhållande i allmänhet, vare sig man bor i hop eller inte.
Det finns nog en fördel med att hitta någon stabil person men då tänker jag att hur ska någon stå ut med en som int ehar en aning om hur det är. Samtidigt skulle jag nog bli väldigt skrämd av att ha någon nära mig som int eheller alltid hade en korrekt verklighetsuppfattning. Jag tror att detta skulle vara ganska farligt för mig, men jag vet inte.
Tack för svaret Nissegossen och det gjorde int enågot att tråden ballade ur.

Du ska bara vara glad att möjligheten uppenbarar sig tycker jag. Det minns människor som gått ensamma hela livet och som aldrig ens stöter på lyxproblematiken i ett förhållande.

Kör hårt är mitt råd!