Att träffa en partner

HEj

Är en kille på tjugosju år som inte haft ett riktigt förhållande på snart sju år. Hade oturen att darbbas av en psykos för ett år sedan. Har även fått ett återfall ett halvår senare. Trots det känns svårt att få en bra kontakt med någon tjej ger man aldrig ger upp hoppet på ett förhållande. Att någon accepterar en för den man är. Fast man kanske är lite annorlunda så förtjänar man ju kärlek och omtanke. Problemet är bara hur skall man gå tillväga. Skall man vänta ytterligare några år tills man slutat med medicinering och förhoppningsviss allt det jobbiga som kommer med sjukdomen ligger som ett avlägset minne. Eller är det möjligt att träffa någon ändå. Vad skall man egentligen säga till personen man träffar. Skall man berätta sanningen. Att det är en jobbig period för mig just nu och hoppas på det bästa. Eller skall man avslöja så lite som möjligt om hur det egentligen ligger till med ens hälsa. Själv brukar jag snurfa runt på spraydate. HAr fått bra kontakt med en tjej. Men vi känner varandra inte så bra. Tacksam för alla som vill ge sin syn på saken. Eller sitt telefonnummer om Ni är singlar <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Försök med att gå till en RSMH-förening eller en träffpunkt... där kan du träffa andra som också haft det jobbigt... få vänner och förståelse... och kanske träffa någon att tycka om...

Har funderat på precis samma saker som du, iprenmannen.

jag är en otroligt lyckligt lottad människa.... min pojkvän har upplevt hur det är att leva med någon som är mitt i psykos, och ändå är vi fortfarande tillsammans. han har själv inga psykiska problem utan är snarare en vinnartyp med karriär, och är dessutom halvt om halvt ett musikaliskt geni!

jag träffade honom efter min tredje psykos, jag såg på livet helt annorlunda då, jag brukade skämta om mina vaneföreställningar o allt knasigt jag sagt o gjort. nu är jag dock helt nedbruten efter en fjärde (mycket jobbig) psykos
Men han fortsätter att stötta mig.

alla borde få känna sådan kärlek, men tyvärr finns det många som skulle tveka att ingå i ett förhållande med en som har psykiska problem. det kan jag förstå, det blir lite extra jobb och man får kanske ta rollen som skötare t o m.

men ge inte upp hoppet, t o m mördare i fängelse får ju kärleksbrev har man läst i tidningen LoL...

allvarligt talat, det finns någon för alla, (även om det är en jävla klyscha), garanterat kommer du att hitta någon, ligg lågt i början med att du tvingas ta mediciner kanske, men det är först när man öppnar sig totalt som man kan känna riktig kärlek tror jag...

och du....internet är ett himla bra sätt att träffa partners, det var så det gick till för mig...

Jag kanske har sju år att leva så jag letar inte efter fast sällskap. Jag träffade min pojkvän på samma jobb och vi var tillsammans i två år. Efter det grät jag krokodiltårar och det var så jag blev sjuk. Jag fick sluta på jobbet och ville klara mig själv men kunde inte äta till slut och jag gick ner jättemycket i vikt, till slut drack jag bara vatten. Sedan blev jag arg. Jag kommer inte hitta någon nu när jag väntar på min kompis och min lillebror. Jag ska klara av att klara mig utan närhet och omtanke. Jag har gått på Sigtuna Folkhögskola och det kändes bra att få vara där. Det är nog så man ska träffas eller på semestern. Jag släktforskar om min farmor vill veta mer om mig eller min kompis vill veta mer om mig.
/ gulligvännen