för det första så tycker jag att du inte alls misslyckades. Det är ett misslyckande att dö, att ta självmord. Du lyckades överleva. Se det inte som ett misslyckande.
...om du förstår vad jag menar...
Jag tror inte heller att det är medicineringen det är så mycket fel på, man kan inte medicinera bort vad som helst.
Jag vet egentligen inte vad jag kan säga som råd, men att jag känner igen mig så jättemycket. Jag var som du, för några år sedan. Fan det var suicidförsök varje helg, och de på akuten bara suckade igenkännande varje gång jag kom. Kirurgerna vägrade sy utan bedövning, medicinarna bara höll lama förmaningstal om hur farligt det var att överdosera. Sedan var det vara upp till den trötta psykpersonalen som kände mig utan och innan.
...
Allt jag kan säga är att jag är ur det där nu. Man tröttnar liksom, man ger upp även den metoden att hantera saker. Olyckligtvis måste man väl nå sin botten först.
Så, ta det från mig, det finns ett slut på de där procedurerna. Bara du lyckas överleva tillräckligt länge och inte faktiskt kolar någon av gångerna. Det är ju farliga grejer man håller på med.
*styrkekram*
Och jag tror du klarar det!!
