När jag "la av" så bröt jag med alla gamla vänner och började om på nytt. Men även i min nya bekantskapskrets så "räknar" folk med att jag dricker. Förr i tiden så var det väldigt många kompisar som jag skrämde bort genom att bli så full. De ville inte se mig så plus att det var jobbigt för dem att få ta hand om mig, men sen fanns det självklart dem som tyckte att det var skönt att jag var fullast så de slapp må dåligt över deras beteende.
Men jag tycker att det finns en sån dryckeskultur här i sverige som går ut på att man ska dricka sig redlös, och alla "peppar" en hela tiden. Det är inte allt för sällan jag kommer på mig själv att säga till en kompis att "ska du inte dricka? vaddå då? jo men ta lite iaf" eller "men nu ligger du efter, nu får du komma igen här!" och det är ju sånt som är så farligt!
Min älskade sambo är det bästa som finns, det är han som hjälpt mig ur det där. Han brukar ofta vara med mig ut fast han ibland tycker att det blir jobbigt om jag blir för full, men då mer eller mindre bär han hem mig. Men han tycker inte att jag ALDRIG ska dricka utan han vet ju att jag för det mesta (nu för tiden, det var värre förr) klarar att dricka lagom. Han har i drygt tre år alltid funnits vid min sida, vi har gått igenom så mkt tillsammans men han stannar kvar trots mina brister, det är sånt som får en att vilja kämpa!
Vad skönt att du kom ifrån det i tid! Men det är riktigt sugigt med baksmällan alltså.... har man kanske supit sönder kroppen redan?
Hoppas det går över till slut!
