När man meddelar sig så här, berättar om vad man har i sinnet, så är det inte att begå självmord som är det centrala. Det uttjatade begreppet "ett rop på hjälp" säger egentligen vad det hela handlar om. Man vill meddela sig med världen att man mår skit, så skit att man inte vet var man ska ta vägen. Tanken på självmord kommer som ett svar på att det är åtminstone en utväg som finns. Även om det inte är tilltalande.
Du borde som sagt ha någon att prata med face to face. Har du någon pålitlig vän som du kan ringa? Psykakuten är det sista alternativet anser jag. Nu vet jag ju inte var du bor men i den här stan får man sitta 6 timmar och vänta. För att sedan träffa en AT-läkare som inte ens vet vad suicid betyder. Sedan är det bara att åka hem.
Som sagt, någon du litar på och som inte möter dig med kalla handen för att du är "så jobbig".
(Att ta livet med sig med tabletter är nästan omöjligt. Om man tar en hel hand med piller och sveper i sig så spyr man upp dem efter fem minuter. Att göra en intox, blanda piller och sprit, gör en bara galen. Man kan göra en massa dumheter och sedan vakna i fyllecell. Alltså inget alternativ.)
Författare till inlägg
