Jag tycker att det är svårt att berätta för människor hur man mår och vad man har varit med om.
Ibland kan jag känna mig nästan helt frisk och då känns det så avlägset med allt det sjuka. Jag har svårt att tro att det är samma person. Jag har svårt att förstå vad jag har varit med om och vad jag gjort. Känns obegripligt.
Men om någon kommer nära så vet jag att jag förr eller senare måste berätta. Det kommer att komma fram i alla fall. Just nu är jag väldigt rädd för att en person som jag träffat ska ta avstånd i från mig om han får veta min bakgrund. Självklart behöver jag ju inte berätta allt och inte på en gång. Men vissa saker är väldigt svåra att dölja. Tex ärr på kroppen...
Jag skäms ju så oerhört över vad som hände med mig när jag var som mest nere. Men det har ju hänt.
Det är därför svårt att tänka sig att släppa en människa nära, för jag är så rädd att bli lämnad. Jag har lust att säga allt; så här och så här är det om du inte pallar det så kan du sticka nu, det kan jag leva med. Men om du gör det sen så gör det så väldigt ont.
Men jag behöver ju inte gå händelserna i förväg.
Jag berättar och döljer så mycket som jag orkar och klarar. Jag har ju ingen plikt att vara helt öppen med andra.
Så svårt.
berätta sanningen. whats there is there. vad ska du ha en människa till om den inte tycker om dig och tål vad du faktiskt är? se upp med vad du attraheras av, om det är människor du redan innan du berättat nåt för misstänker ska lämna dig.
Jag vet inte, men kanske du kan skriva en berättelse om dig själv, fast i tredje person, och kalla dig själv för något annat namn i berättelsen. Och så låta honom läsa den berättelsen.
Men läs igenom den noga innan du lämnar över den till honom och behåll originalet själv.
jag har samma problem flisan.
jag kan inte heller släppa nån när. för när jag berätat om mina är och min sjukdom, om tablettmissbruket så har dom lämnat mig. och det har krossat mitt hjärta.
1. fortsätt i samma spår. samma saker kommer att hända om och om igen.
2. träffa andra typer av människor.
3. fundera på vad det är ni INTE säger men som ligger under allt ni säger. det ligger mycket i det osagda, det som man bara snappar upp ändå. tonfallet uttrycker känslan och dom osagda tankarna.
Jag känner igen mig..Men nu har jag en sambo som accepterar mig som jag är och stöttar mig till 100 procent speciellt när jag är i ett sjukdomsskov...Men när det gäller vänner eller folk omkring en är man försikitig..Har också mött avståndstagande från folk när dom hör att man är Schizofren..Precis som att man är smittsam.Så det är väldigt få som vet exact vad jag lider av bara mina nära och kära...Det gör ont när folk atr avstånd ifrån en...eller ser ner på en som om att man är obetydelselös.
