Ja, jag får hoppas att det är så. Att de som verkligen bryr sig tar en för den man är.
I detta fall gäller det dock mer en specifik person än folk i allmänhet.
Usch, man blir så fruktansvärt sårbar när man haft det jobbigt. Jag känner ibland som jag har en stämpel på mig som säger att jag är en förlorare och att alla andra ska hålla sig undan.
Men jag har tänkt de senaste dagarna att jag är lika mycket värd som alla andra. Jag har mina brister men det har andra också.
Jag hoppas att denna person som jag tänker på kan acceptera mig som jag är.
Ja kanske är det så att bara de som själva har haft det jobbigt som kan förstå. Och att andra inte klarar av att höra. Det är ju en MYCKET deprimerande tanke, den hjälper inte mig i alla fall. Men kanske är det så jag vet inte.
Men det skulle betyda att man är för alltid stigmatiserad och utesluten från det "vanliga" samhället bara för att man har haft vissa svårigheter.
Det jag varit med om har varit fruktansvärt. Men det känns lika fruktansvärt att ge upp hoppet om att kunna bli förstådd och accepterad.
Jag har berättat delar av min historia för några nära vänner och de har i alla fall accepterat mig. Men sedan är det kanske så att vår kontakt blivit lite annorlunda än vad den hade varit annars och det kan jag sörja.
Men det är så det ser ut.
Man ska nog inte ge upp. Det är så lätt att tappa hoppet.
