Det största tabut

Självmordstankar är ganska vanliga. Det som är allvarligt är självmordsplaner. Då är det kris.

Jag får självmordstankar när hjärnan är utmattad. Inte farligt att prata om suicid. Det är ett ämne som vilket annat ämne som helst. Virkning, göra hjortronsylt, lägga asfalt. Alla har vi våra erfarenheter och kunskaper. Våra är inte mindre värda att prata om för att vi är psykiskt sjuka. Det är "bara" tabu. Jag har föreläst om suicid idag på Esther coachutbildning.

"If i didn't give up then, why should i give up now?" E en satanic surfers text som brukar komma till mig när jag börjar fundera på självmord, nu har man ändå levt igenom så mycket, skulle man begått självmord skulle man gjort de för länge sen.

En annan låt som brukar komma upp e SNFU "Loser at life, loser at death", menar nog att e man "misslyckad" (vad fan de nu e!?) i livet så e man de om/när man tar livet av sig me.

det kan nog vara bra att tänka sig för innan man snackar om självmord.

barn bör nog knappast behöva höra historier från människor med problem som de inte blivit av med. men sålänge personerna är ärliga med sina vittnesbörd så är det på en annan nivå ändå

att man skulle behöva leva med självmordstankar är knappast en rätt lära iaf, för Jesus Kristus är livet, vägen och Sanningen. de som kommer till Honom ska bli lärda av Gud - enligt löftet i Hans Ord!

Håller med om att man kanske inte ska prata suicid med barn. Men man går knappast heller in på allvarliga cancersymtom med barn. Vi har en hjärnsjukdom så är det bara och ett av symtomen kan vara självmordstankar eller självmord. Tuff sjukdom.