18 år

Hej. Jag fyllde 18 år förra veckan, men går fortarande kvar på bup. Nu är det såhär att jag... försökte dö för några dagar sedan men lyckades uppenbarligen inte. Och pga att jag är rädd för mig själv... för när jag tappar kontrollen och blir för desperat då brukar det gå illa. Så jag funderar på att berätta för bup. Men vad har dom rätt att göra om dom anser att jag är en fara för mig själv?

Det låter som du egentligen vill tala med bup. Om du är rädd att tappa kontrollen så behöver du säkert något sorts stöd. De behöver väl inte bura in dig för det.
När jag läser dina tidigare inlägg så framkommer det att du haft sådana här tankar tidigare.
Hur har de reagerat på Bup då?

En del gånger förut har jag lyckats prata mig ur det, och andra gånger har bup tyckt att det har vart... att jag har mått så dåligt att jag är en fara för mitt eget liv och då har dom skickat in mig till akuten.

jag tror att dom skulle avgöra det här som en sån gång då det kan vara livsavgörande eftersom att det var väldigt... det kunde verkligen ha slutat illa och det var inte direkt första gånger jag försökt ta mitt liv.

men vad har dom, enligt lagen, rätt att göra nu? eftersom att jag är 18? förut har dom ringt mina föräldrar och tvingat dom att åka med mig in till barnakuten (när det har vart överdoser) eller bups klinik inne i stockholm när det har vart självmordsplaner och sånt.

men nu är jag ju egentligen "för gammal" för bup, eftersom att det är 18-års gräns. har min sista tid på bup nästa vecka.

Det spelar ingen roll hur gammal du är, de har rätt att tvångsinlägga dig ändå.

Söker du hjälp frivilligt så bör det bli frillig vård du får... den enda skillnaden är du kan vårdas på vuxenavdelning nu, och att de inte automatiskt har rätt att informera dina föräldrar eller andra anhöriga mot din vilja...

Tack för svaren

Jo, det där med tvångsvård vet jag.
Okej, men då skulle dom alltså kontakta vuxenpsyk...
Det känns så konstigt att just ha fyllt 18 men att fortfarande gå kvar på barnvården (eller vad man ska kalla det). För hos min psykolog får jag gå kvar till och med nästa vecka men hos min läkare får jag gå kvar till i höst. Det är som att man står mittemellan två världar, man vet inte vart man ska vända sig.

I våras var det tal om att jag skulle få gå på DBT, men så vart det inte eftersom att jag var för gammal .? Så det känns skummt.

Jag vet inte om jag ska våga berätta. Men jag vet att det blir värre igen. För jag har inte alls samma verklighetsuppfattning, jag orkar inte vara glad på samma sätt och jag har ingen som helst dygnrytm. Det är så lätt att tappa fotfästet.

Förlåt om jag bara skriver massa skit, men jag behövde nog få skriva ner det.
Tack ändå till er som har läst.