hur gick det till när ni lades in på lpt

När jag lades in så gick det till såhär.

Jag sov som vanligt och plötsligt så kom min pappa och väckte mig för att 3 från psykiatrin skulle komma. När de väl kom så fick jag veta av de att jag inte sov utan var vaken och höll på tjaffsa osv. Man ljög alltså sedan frågade de mig om jag ville läggas in och jag sa ja frivilligt ändå så skrev man att jag lades in under tvång alltså en lögn igen.

Har lagt in mig frivilligt och sedan har det konverterats till LPT.

Jag ringde för att be om stesolid utskrivet. Sedan kom det mobila teamet och knackade på efter midnatt nån gång. Jag blev körd till sjukhuset och fick träffa läkare. Vi samtalade lite och sedan sa de att jag skulle sova över en natt. Det motsatte jag inte mig. Dagen därpå blev det ett nytt läkarsamtal och följden blev LPT i åtta veckor. Jag var enligt dem "en fara dig själv och din omgivning".

För mig har det varit lite olika. En gång gick jag till psykakuten tidig kväll och propsade på att få starkare mediciner. Jag fick vänta ett bra tag på en läkare, tror inte han ens var utbildad inom psykiatrin. Han ville att jag skulle stanna över natten och jag sade nej. Då sade han att han skulle utfärda ett vårdintyg, eller vad det nu var.

En annan gång var jag faktiskt riktigt sjuk. Jag pratade med personalen om allt och inget och tänkte inte mer på det. Dagen därpå skulle jag ha konstterapi och medans jag väntade kom läkaren och såg bekymrad ut. Det slutade med väktartransport till PIVA och den obligatoriska sprutan i rumpan. Lite roligt när man tänker på hur jag behandlats som en yxmördare. Jag har aldrig skadat någon.

jag har nog i de flesta fall konverterats från en frivillig inläggning för att jag helt enkelt mått för dåligt. Ibland körde personalen in mig från behandlingshem/boenden för att de tyckte jag var för dålig och fick då lpt.
När de väl sagt att jag kommer bli lpt:ad har jag aldrig protesterat på ett sätt så att de behövt tvinga mig fysiskt. Har nog aldrig sett poängen, alltså om de väl säger att man har lpt är det bara att foga sig och göra som de säger, annars blir det ju bara ännu värre. Om jag vet att jag måste följer jag hellre med utan bråk än att bli släpad och fastspänd osv, för det suger. Vad vinner man på det, liksom?

Jag har varit inlagd så många gånger... I början var det alltid mamma som körde mig till psykakuten, efter det har det sett ganska olika ut, hur det har gått till. Det kan ha varit nån som är orolig som följt med mig dit, eller jag själv som föreslagit det, eller en doktor då...