Brevet till Mikael

Brevet till Michael


Hej Michael 2007-12

Den första gången jag träffade dig tyckte jag att du var bland det fånigaste jag mött. Jag tänkte på Stig Helmer. Du hade kortbyxor. Var solbränd. Trevlig för all del. Då, sommaren 2002, bedömde jag dig som 47 och som extremt blyg. Absolut inte gift. Än mindre barn. Homosexuell. Det är en märklig vana jag har. Att tro att alla män är homosexuella. Eller hade. Jag tror inte det längre. Män stör mig inte längre så pass att jag måste kastrera dem.

Och så frågade du…vad jag var rädd för. Vad skulle jag säga? Jag var inte längre säker på att Gud fanns. Allt, kunde plötsligt ifrågasättas. Fanns du? Den som inte lever kan inte dö. Jag förstod att du inte skulle förstå om jag sa som det verkligen var. Allt det här förstår inte sådana som du. Sådana som du är som folk är mest. På frågan: ”Vad är du rädd för”, svarade jag naturligtvis: ”jag vet inte”.
----
----
Theralen!? Jag hade ingen aning om vad det var, men när jag träffade apotekspersonalen förstod jag. De menande blickarna. Den bruna lilla burken med klirrande piller väckte obehag. Var det minnen? Minnen av… Jag vet vad det väckte för minnen. Men jag mindes det inte då.

Istället förstod jag att du ansåg mig vara narkoman. Jag hoppas du förstår att insikten väckte en hel del oro. Hur hade jag kunnat vara narkoman så länge, utan att känna till det? Det var dessutom extremt pinsamt att bli avslöjad på Apoteket. Mitt ibland allt folk. Hur många fler visste om mitt narkotikamissbruk? Var jag prostituerad också? Och hur hade jag kunnat förtränga det? Ni hade kommit på det jag själv inte visste. Naturligtvis var ni i konspiration med varandra. Ni ville förstöra allt det jag skrivit. Skämma ut mig. Varför inte korsfästa samtidigt? Det blev trångt i bröstet

Den senaste tidens kaotiska intryck började klarna. Bilarna som bromsade in. Dessutom gick en väninna till mig gick in i lägenheten då och då när jag inte var hemma. Letade, och letade efter ledtrådar. Jag kände närvaron av… var det kameror? hemma. Installerade här och var. Någonstans i alla fall. Sakta föll bitarna på plats. Nu var det du. Innan hade det varit neurologen som rekommenderade mig att inte äta godis. Och den där Doktor Faenland, som hade upprepat ordet ’noja’. Jag visste att han var farlig. Vad var det mer som jag inte visste om? Ingenting var längre säkert. Någonstans pågick ett krig. Och det var jag som skulle offras.

Helgen som gick var ett töcken. Jag målade och målade och såg människors munnar röra sig utan att höra ord. Jag målade en bild av mig själv, Hammond i bitar, mina synstörningar och en bild på en bortvänd Maria. Det gudomliga hölls på att bryta sönder

Jag försökte måla det av mig. Det var den helgen jag försökte måla det av mig. Hålen i synen där andra och främmande intryck gjorde sina intrång. Filmerna. Demonerna. Hammond och Skylla i en rasande kamp mot varandra. Ett självporträtt, men med mitt ansikte bortvänt. Jag och ensamheten. Den Herrelösa Hunden. Det var jag som dött på vägkanten någon mil ifrån Maraval. Den tropiska het

Jag tänker på "no more mr nice guy"! Ngt så banalt är väl inte denna historia uppbyggd kring? Rättare sagt, handlar det kanske om att avsluta ett liv, och fortsätta med nästa. Att lämna allting bakom sig utan en stänk av bitterhet i ögonen. Modet att ge sig hän, avundas jag. Känner hur änglarna
har en förutfattad mening om hur tingen egentligen beteer sig i förhållande till deras upptagenhet i det rumsliga, dem tar en stor plats.

Det minimala fängslar mig, känner hur man med små medel (lågbudget) kan göra ngn glad. Att känna en tillgivenhet. Att det inte bara är smulor som kastas ut för syns skull. Att med minimala och koncisa uttryck beskriva läget är det idealiska. Men ska vi sträva efter det idealiska?

Intelligensen använder sig av upparbetade uttryck, ngt som man kan referera till. Varför måste vi ha det bekanta inom oss för att känna sig tillfredställda? Varför räds vi det obekanta? Lycka till Sylvia P!

Berättelsen är sann i anden och håller sig i stort till det jag kan komma ihåg.

Sylvia, jag har inte orkat med att läsa hela ännu. Jag får ta ett kapitel i taget! :lol: <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

...

:lol: Kram tillbaka!

(En Stor Bamsekram!) <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->