En dag när jag var lite mer uppåt än vad man brukar vara, mötte jag en uteliggare på stan. Jag såg honom på långt håll och såg honom i ögonen när han kom närmare. "Vad stirrar du på din..." och så svor han så det osade. Sedan dess tittar jag i marken som folk när jag möter någon som kan vara känslig. I mitt bostadsområde däremot hälsar alla på varann vilket jag tycker man skulle göra även i centrum.
Fantasio skrev: Jag undrar vart ni tittar när ni samtalar med en människa. Vad jag har förstått så är det i ögonen man ska titta, men det gör inte jag.
Jag tittar på munnen, på det som rör sig. Ögonen kan ju som mest "flacka lite", medans munnen styrs av en mängd muskler.
Är jag autisktisk, som väljer att titta på munnen? Gör jag det av rädsla, eller av gammal vana?
Vore kul att veta hur ni gör.
På sistone har jag mer och mer börjat se den jag talar med i ögonen. Det var annars munnen som jag följde. Om det är autistiskt eller ej vet jag inte. Kan tycka det är lättare att hålla reda på vad jag ska säga om jag tittar på något annat än den jag talar med. Det kan bli för många intryck annars.
