Tänker du på Ann Heberleins bok, Jag vill inte dö, jag vill inte bara leva?
Jag själv svårt att tänka mig in i den situationen eftersom mångas kamp för att överleva är så påtaglig. Om jag utgår från mig själv så har jag haft flertalet livshotande infektioner. Depression kan göra ont, och den smärtan har fått mig att förstå hur man kan komma till punkten där man faktiskt gör sig själv illa. Ändå tänker jag att det vore ett svek mot mig själv och mot livet att göra slut på det i förväg. Förr eller senare tar det slut ändå och man vet inte när. Jag blev livshotande sjuk på fyra timmar, låg i respirator efter sju. Hade en 10 procents chans till överlevnad och klarade det. Hur? Jag vet inte. Livskraft kanske. Något odefinierbart.
Jag har läst Heberleins bok. Jag har samma diagnos som henne men samma diagnos innebär ju få likheter i övrigt. Eller ja, inga förutom en diagnos som kan betyda vad som helst. Att ha en sådan dödslängtan är mig svårförståeligt, särskilt som så många kämpar för att överleva. Jag har inte dåligt samvete för de perioder jag mår dåligt men jag hade det efter den första vändan på sjukhus när jag nästan dog av organsvikt. Jag borde ha varit hur glad som helst över att ha överlevt, istället trillade jag ner i den värsta depressionen jag har upplevt såhär långt. Det var oerhört motsägelsefullt. Var fanns glädjen över att ha överlevt? Jag ville inte dö, men jag var inte glad över att ha överlevt eller över att jag levde heller. Det tog lång tid att ta sig tillbaka, bara att lära sig gå igen tog nästan tre månader.
Vad man kan lära sig av Heberleins bok att styrka föds inifrån, framgång betyder inget om du inte har en fast grund att stå på. Om du hela tiden lever med ena foten utanför livet, vilket sorts liv lever du då?
Och överlevnadsinstinkten är starkare än man kan tro. Börjar och slutar sällan vid en diagnos. Man lär sig leva med saker, anpassar sig. Jag har förvånats över vad man kan lära sig leva med.
