hur var eran barndom?

Jag hade en bra barndom dock med många flyttar. Det som var kan sägas att mina föräldrar psykiskt inte var närvarande med oss barn, av olika anledningar. Fysiskt hade jag dock en trygg barndom..... just ja..... höll på att glömma barnvåldtäkt på mig......men jag förträngde och klarade mig bra från det - det kom i efterhand - när jag blev psykiskt sjuk.......

Barndomen har jag inte så mycket minnen utav. Mina föräldrar separerade när jag var 4 år. Jag gick på BUP vid 8-års åldern eftersom jag alltid gömde mig på fritids när pappa skulle komma och hämta mig. Jag var rädd för honom. De flesta barnen på fritid var rädda för honom eftersom han alltid blev förbannad när jag gömde mig. Han skrek och gapade en väldig massa. Jag minns när jag brände mig på en varm kastrull när jag var kanske 9 år, men jag sa inget till honom eftersom jag misstänkte att han skulle bli arg på mig. Jag satte på ett plåster och hoppades att han inte skulle se något.

I tonåren träffade jag min pappa ytterst sällan, och jag rymde ifrån honom två gånger. Min mamma, som jag bodde hos, drack (mest vin, flera glas) varje dag och gör det fortfarande. Hon brukade (och gör fortfarande) snacka skit om mig i telefon med sina väninnor (och med mina bröder), om hur sjuk i huvudet jag är, att jag borde spärras in och så vidare. Suck.

Jag hade osso en mans chauvinist till pappa oh




ett äckel till bror. Mamma var lite mesig. hihi.......



Det enda bra e att man får saker på födelse Dag o Jul Klapp...


Men annars otroligt torftigt...

jag hade en fin barndom med social fobi så länge jag kan minnas

Nackdelen med min barndom var att jag flyttade många gånger t.ex när jag började 4 klass var det min femte skola. Efter detta har jag ogillat att flytta. Bortsett från det var det hyfsat tycker jag.

Jag har gått i samtalsterapi i 7 år och genom den fått en fördjupad förståelse för hur min uppväxt har haft konsekvenser senare i livet.