Aldrig för sent att få en lycklig barndom

Jag har varit så förbannad på vad mina föräldrar har behandlat mig i min barndom. Jag var mobbad i skolan men dom gjorde ingenting. Jag har svårt att läsa och skriva men dom gjorde ingenting. Nu när jag är vuxen har jag testat mig och jag är dyslektiker. Tänk om jag fått hjälp som barn vad skulle jag ha gjort då. Men nu börjar jag gilla läget och dom gjorde väl sitt bästa. Jag börjar förlåta dom och jag hade nog en hyfsat barndom.

Ledsen för er som haft en jobbig barndom. Min barndom var fantastisk! Mina föräldrar gjorde så gott de kunde efter bästa förmåga, i egenskap av föräldrar. Däremot har vi inte så god kontakt idag eftersom personkemin krånglar. Att de sedan strulade till saker vid skiljsmässan i tonåren är ju sånt man kan förlåta, det är väl kanske inte det lättaste att gå igenom en sådan med alla känslor inblandade. Det är väl egentligen vad jag kommit fram till efter fem år av malande med min psykolog. Min psykolog är toppen! :mrgreen:

Att förstå och acceptera att ens föräldrar inte "kan bättre", dvs att de verkligen inte förmår mer än det de gör och är, det gör väldigt ont. Att acceptera att ens föräldrar inte är så väldigt vuxna och stadiga, att förstå att det de gör är inte för att vara elaka utan för att de inte kan bättre, det gör ont.

Men det är också första steget till en ny relation.

Jag blev uppmuntrad och rådd att uppmuntra mina föräldrar. Alla är människor och alla behöver uppmuntran och uppskattning. Jag letade reda på saker jag kunde uppskatta och berömma.

Jag är den som mina föräldrar vänder sig till och får råd av. Det är ok. Nu är det det. När jag var barn hade jag behövt en vuxen, något annat, någon som vägledde mig. Men nu är det ok.

Det onda att inse att ens föräldrar inte förmår mer har avtagit och jag har en relation till mina föräldrar. Jag har t.o.m. ett fint förhållande till de. Jag kan älska de och tycka om att umgås med de. Det har växt fram en relation på vuxenbasis. När jag förstod hur det låg till med mina föräldrar fick jag bortse från att jag var deras barn. Jag fick acceptera att jag aldrig skulle kunna vända mig till mina föräldrar och få råd och stöd. Det gjorde ont. Men nu är det borta och mitt liv ser annorlunda ut.

Det finns en bok som är som titeln på denna tråd:
"Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom." av Ben Furman.
Jag försod mig inte på den boken och tyckte inte den var bra, men någon annan kanske tycker den är bra.

Maj

Den boken passade inte mig heller riktigt.