Melun skrev: Att tanken på en Gud och kanske en satan alltid tycks röra vid människor starkt,
gör ju att man nästan inser att det inte bara kan vara ett tankemonster.
Utan kanske en verklighet som vi berörs av men inte känner.
Hade det INTE legat en verklighet bakom det, så hade ingen gjort så stor affär av det.
precis. som synd för mig måste jag uppleva allt det här i min verklighet. som jag sagt innan jag är inte troende av fri vilja utan upplever såna här grejer hela tiden.
Jag känner igen mig i det här. Upplever mig som ond genom min släkts nedärvda ondska. De var förbundna med satan, alltså måste jag också vara det.
Mitt mera rationella jag ser att jag på många sätt är en god människa och då kan ju det här inte riktigt stämma. Men i min tanke- och känslovärld är jag ond.
Jag är också troende. Av egen fri vilja ska tilläggas. Ont och gott är beroende av varandra. Allt i livet har två eller flera sidor. Det är egentligen ingenting konstigt med det.
Vi människor är också både onda och goda och de för en evig kamp med varandra. Jag tror att man ska lyssna inåt och försöka uppfatta den goda rösten (och då menar jag inte hallisar utan kontemplation) för den går att höra i allt brus. Om man följer den och agerar i sitt liv därefter så tror jag att det onda får flytta på sig bit för bit.
Gud står ju för kärleken, Jesus för försoningen. Någonstans kan vi hitta det inuti oss själva.
