Att ha ett kompisgäng alltid närvarande

Du är på inga villkor unik. Jag får också dessa attacker, och de går över. För att det skall vara psykotiskt skall vanföreställningarna vara ihållande och man skall vara övertygad om det. Igårkväll spelade jag ett spel med några andra personer och fick en "attack", under en dryg halvtimme kändes det som om någon styrde tärningarna och att andra människor försökte "se" mina tankar med sina blickar och viska meddelanden till mig. Jag tog då en femtonminuterspaus och sedan gick jag tillbaka... då vart det borta. När man får en sådan attack gäller det att ta det jävligt lugnt och tänka på att det bara är något man inbillar sig.

Krille skrev: Dissociativ identitetsstörning
så heter det, kollade wiki..
tydligen en överlevnadsmekanism

Vi lider av precis samma sak, verkar det som! Jag har tidigare skapat trådar om dissociation och det mesta stämmer in på mig. Traumatiserad barndom, förträngda minnen och dissociation som försvarsmekanism. Genom att inte vara "närvarande" har man sluppit hantera de traumatiska situationerna som gett en ohanterbar ångest.

jepp har liknande attacker..

ska bli intressant o se vad psykologen har o säga

Min psykolog försökte först se mina delpersonligheter som strategier jag haft under mitt liv, men nu sist när två delpersonligheter gick samman i en tredje, har psykologen nog gett upp den idén. Strategier kan ju inte slås ihop och bilda en ny, kan man tycka.

Sen verkar det som om man blir kreativ av att ha ett kompisgäng att prata med när man är ensam. Istället för att bara stirra in i väggen, kommunicerar man och delar upp livets bördor mellan delarna. Fast, får man minnesluckor, då är väl frågan om man inte får funktionsförluster också.

Jag har konstant ett antal delar i min hjärna (ca 7 st) som verkar leva separata liv från mitt. Vet inte hur länge jag haft det så, det var i samband med en psykos som de dök upp som rösttankar. Vid psykosen uppträdde en massa (minst 40) olika personligheter och väsen som jag då antog var änglar, demoner och annat. Dessa har försvunnit med medicinering och terapi i mitt fall så jag bara har en handfull personligheter kvar idag. Dessa försvinner också succesivt fast jag tror aldrig jag blir av med dom helt. Det vill jag nog inte - det är rätt häftigt att ha kompisar vid sin sida när man är ensam.

jo det är skönt o slippa va helt ensam.. den totala tystnaden och bara väggar liksom.. det har jag aldrig upplevt

ja brukar säga jag är bästa vän med mig själv, min bästa kompis som jag delar allt med. Vet inte om ja skulle tänka så om ja inte hade Dissociativ identitetsstörning

jag o jag trampar igenom livet liksom..

Krille skrev: Hej, rolig titel va? :lol:

Det beskriver hur jag har det jämt, även när jag är ensam. Känner ni det så också?

Alltså ja har ett helt gäng av kompisar i mitt huvud som alltid håller mig sällskap och alltid gör mig trygg..

Jag har läst att det hör till diagnoskriterierna för schizotyp personlighet, att man upplever stark känsla av närvaro av personer som inte är fysiskt närvarande.