Och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Iofs, allting var liksom värre innan det bröt ut, för då var han väldigt deprimerad och självdestruktiv, och det är skönare nu när vi alla vet vad det är för något.
Jag älskar honom jättemycket, men det känns som jag gör fel. Känns som att det är mitt fel att det har blivit såhär. Jag lider själv av ångestsyndrom och panikångest och har en fruktansvärd kräkfobi, som jag går i KBT i, som tur är.
Jag vet inte hur jag ska göra för att lindra hans psykoser, t ex så kan vi sitta på hans säng, och sen så märks det endast kanske tio minuter innan sen så sätter en psykos igång, och det har hänt att han var tagit strypgrepp på mig två gånger, och jag känner att jag inte orkar med att vara rädd för det längre. sen får han insekter som kryper öcer hela kroppen, och han säger att jag är "en av dem" och att han ska skjuta skallen av sig och massa saker. ibland så säger han att hans händer är gift, och jag får inte röra dem, för då blir jag infekterad. ibland får jag inte röra honom för jag är "en av dem" och ibland så måste han t ex sitta på en grön filt, för att grönt skyddar.
givetvis så existerar inte alla dessa insekter på hans kropp heller, men han är så övertygad om att de finns. det enda som kan få ut honom ur en psykos är om han skär sig, och jag vill inte att han ska göra det mer. visst, det är bättre än självmord, men det måste väl finnas andra sätt än bara det? jag har inte schizofreni och psykoser själv, så jag har lite problem med att sätta in mig själv i samma situationer, så jag tänkte att jag kan skriva av mig här istället för att prata med mamma som jag gör annars. jag menar, ni kanske känner igen det här och vet hur man ska bete sig? ska jag spela med i psykosen och hjälpa honom ta bort "insekterna"? ska jag lämna honom ifred?
ibland gråter han intensivt också, och det är så plågsamt för mig att se att han har sån fruktansvärd ångest utan att kunna hjälpa.
han pratar om självmord när han inte har psykoser. och det gör mig rädd. han säger att han är för sjuk för den här världen och att han aldrig kommer bli frisk. jag blir rädd, för även om han kanske har psykoser nån gång ibland och är tvungen att ta medicin hela tiden så är det ända bra. man kan ju leva någolunda normalt. just nu svävar han liksom. byter medicin hela tiden eftersom att alla har massa hemska biverkningar. han äter risperdal, och det gör honom rastlös, trots att han ätit den i flera månader.
vad kan jag göra? jag älskar honom så mycket, och vill hjälpa!
vad tror ni är bäst? kommer det här någonsin gå över?
tänk om han tar livet av sig. jag vill inte, får panik när jag tänker på det.
..
förlåt. men jag måste skriva av mig nånstans, så folk som förstår läser.
Författare till inlägg
