Överdosering

Sofie skrev: Jag hör desperation i det du skriver. Och vrede.

Jag kan bara tänka mig hur du har det. Hoppas på att ditt barn får hjälp nu och att du själv ska få andrum och tid för bara dig.

Föräldrarna ger barnen livet, men sedan för livet varje barn vidare. Uppväxten är en besvärlig tid.

Det är alltid svårt att se sjukdomen få sitt grepp om någon som står dig nära.

/Sofie

Ja. jag gav honom livet. Och så tittar han på mej och säger att han ville dö. Vad ska man säga?

Att det finns hopp. Att det blir bättre. Att ungdomen är en svår tid, men att han eller hon kommer att få ett liv som han eller hon trivs med till slut. Om du kan, att du kan bekosta terapi hos en bra terapeut. Om du inte har råd med det, att du kan trycka på vården att bekosta terapi hos en bra terapeut. Att du älskar honom eller henne. Att han eller hon är viktig för dig. Att du inte vill att han eller hon ska dö, utan ska leva och ha det bra. Att du bryr dig...

Jag har inte den erfarenheten som du beskriver. Däremot besitter jag erfarenheten över hur det känns, som personal, att hitta en person som försökt hänga sig i garderoben (och på många andra ställen) på den psykiatriska avdelningen. Väldigt obehagligt att öppna garderobsdörrarna och någon faller ut.
Jag har också erfarenheten att som personal att vårda respiratorpatienter på IVA som hängt sig, skutit sig i huvudet samt intoxat och som haft både ledsna och arga anhöriga i närheten.

Men jag förstår att din erfarenhet är mycket värre. Skulle något hända mina barn skulle jag bli tokig!

Det gäller också att få till något i livet som kan lyfta personen... att börja med något nytt, ridning tex, eller skaffa en hund... åka bort på weekendresa när personen mår bättre, byta miljö... bryta gamla mönster och skapa något nytt som ger hopp...

Jag har inte den erfarenheten med mitt eget barn, men med andra närstående och vänner... det jag vet är att en svår situation med brist på livslust går att bryta och vända till livsglädje med stort tålamod och goda insatser från föräldrar, vården, och närstående som bryr sig...

Zyprexa verkar ha väldigt bra akuteffekt på depression och ångest.

Isa-Alise skrev: Att det finns hopp. Att det blir bättre. Att ungdomen är en svår tid, men att han eller hon kommer att få ett liv som han eller hon trivs med till slut. Om du kan, att du kan bekosta terapi hos en bra terapeut. Om du inte har råd med det, att du kan trycka på vården att bekosta terapi hos en bra terapeut. Att du älskar honom eller henne. Att han eller hon är viktig för dig. Att du inte vill att han eller hon ska dö, utan ska leva och ha det bra. Att du bryr dig...

Kan man lära sej att tänka så då, när det är som svartast, att det finns hopp? Att det kommer en morgondag?

Är det bara till mamma som man säger att det känns som det kvittar?
Jag vill inte vara den som får ta emot det längre.