Hur tog dina närmaste din diagnos?

Jag var bara 16 år då jag första gången for till en psykiater. Min moster har berättat för mej att hon såg mamma gråta då hon fick veta att jag var psykiskt sjuk. Moster hade sagt åt mamma att det är inget att gråta åt.Moster är själv psykiskt sjuk. Då hon insjuknade fanns inga psykmediciner ännu.
Vet inte hur pappa och mina syskon tar det. Har inte fått det stöd av dem som jag skulle ha behövt.

När jag blev inlagd på kliniken så fick vår familj flera dystra besked från olika håll. Klart att dem upplevde det jobbigt när jag inte längre kunde klara mig själv. Vi hade stora friktioner i familjen i flera år, men dem blev mina gode män, kan man säga, dem hämtade posten och jag fick skriva under på bankgirot som dem hade iordningsställt.

Jag var alltså i den fasen att jag hade börjat radera vissa delar av mitt liv såsom med glömska eller oförstående. Jag var verkligen sjuk, och jag tackar idag, att dem hade sådan tålamod med mitt kynne. Men det har tagit lång tid att nå den position jag har idag.

Mor har i.o.f sig svårt att acceptera att jag har varit sjuk, men nu när dem får sin föräldrautbildning just nu, så har dem insett att det nog var ett självförsvar genom att bli sjuk. Jag har visserligen dåliga laster som jag alltjämt tampas med, men det har dem förstått att det kan bara jag reda ut själv.

Ska titta på fråga doktorn, som tydligen ska handla om att njuta av livet. Vilket jag försöker göra trots mina stora svårigheter.

jag har haft så många olika diagnoser så jag tror inte själva diagnosandet orsakade något mer än förvirring och i slutänden irritation och misstro gentemot psykiatrin. Eller i början tror jag de blev förtvivlade över att jag hade just diagnos X, men när diagnoserna sedan bara byttes ut och växlade så hade de nog i slutänden ingen betydelse alls i sig varken för mig eller för mina anhöriga.
Men de har naturligtvis försökt hantera det faktum att jag mådde dåligt på olika sätt. Främst genom avståndstagande, jag var rätt ung när jag blev inskriven så vänner och sånt förlorade jag rätt snabbt. Släkt och föräldrar något senare. Men det var nog det som behövdes, det var inte förrän jag bröt med mina föräldrar för 6-7 år sedan som jag började må bättre. Vi har fortfarande ingen kontakt idag och även om det är sorgligt att det är så så är det den minst dåliga lösningen på situationen.
Anhöriga kan både vara till hjälp och till stjälp i sånt här, i mitt fall var de tyvärr en väldigt stor del av problemet och jag lyckades inte ta mig ur det förrän jag tog avstånd från dem. I de fall problemen med anhöriga går att jobba med och lösa ska man naturligtvis göra det. I de flesta fall burkar det också gå. Men i mitt fall gick det tyvärr inte av olika skäl, och då var det här den lösningen som återstod.

Jag var verkligen inte trevlig mot mina närmaste när jag var som sämst. Nu kan man skratta åt det, för det var sjukdomen själv som spelade oss en spratt. Jag är en sådan som försöker nalkas problemet och lösa den inifrån. Jag klarar inte konflikter.

min mamma tog det ganska hårt speciellt efter mina självmordbesök...så hon är numera överbeskyddande så tom jag tycker synd om henne att hon oroar sig så.pappa tog det lugnt kanske för att vi har så bra och nära kontakt.med vänner har det gått både bra och dåligt när jag berättat att jag har/är sjuk.en del har blivit rädda och tror att man är skogstokig när man har schizofreni men så är det ju inte( jo i perioder kanske).det var inte så populärt att prata om det på jobbet.typ chefen. 8O

Jag har ju inte schizofreni och jag har haft hur många diagnoser som helst inom psykiatrin. Nu är jag på ny utredning igen..... suck....

Men mina föräldrars reaktion var att Mamma bara skyllde på Pappa och tvärtemot. Sedan när de började förstå att det inte bara handlade om det - så tog min Pappa avstånd och min Mamma bara grät och gav upp.

Vi är 3 syskon med olika diagnoser och har det tufft i tillvaron och våra föräldrar orkar bara inte med...... Tur att jag har min make och vänner. Nåt stöd från mina föräldrar kommer jag aldrig få....