Hej,
jag har en ganska problematisk relation till min mamma. Samtidigt som hon varit den som peppat mig mest i mitt liv och fått mig att fortsätta har hon också varit den som gjort mig mest illa. Hon har inte alltid mått så bra själv. Jag minns från barndom att det var mycket så att mamma var "trött" eller "ur balans" och jag gick alltid på nålar och var extremt uppmärksam på hur mamma mådde. Samtidigt har väl hon varit väldigt uppmärksam på hur jag mår. Men det var ju trots allt hon som var vuxen, så det kanske är mer normalt.
När jag först började må dåligt följde några år då jag knappt orkade prata med mamma. Men hon ringde och grät och frågade vad hon gjort för hemskt som gjorde att jag tog avstånd från henne. Jag kunde inte säga vad det var, för jag visste inte själv. Jag bara sade att jag behövde lite andrum.
Jag var under denna period också väldigt orolig för hur det skulle gå för mamma och hur hon klarade sig utan mitt "stöd". Jag tror att hon gick i samtalsterapi men när jag frågade henne ville hon inte svara, hon sade att det var en privatsak. Men hon visste om min behandling. Jag tyckte detta var orättvist, jag behövde veta att hon också fick hjälp.
Sedan några år är vår relation bättre. Hon kan göra mig väldigt glad och jag uppskattar många av våra djupa samtal. Men samtidigt kan jag bli väldigt, väldigt ledsen över saker hon säger och gör. Hon säger att jag ska försöka hitta ett jobb och komma ut och göra något meningsfullt. Samtidigt har hon själv gett upp om att kunna jobba, detta gjorde hon i ca 50-års åldern. Hon klagar ofta över att det mesta ser mörkt ut för henne. Ekonomiskt och när det gäller hennes hälsa mm. Då är det jag som får lyssna och puscha henne. Men hon har mer fysisk ohälsa än jag som har mer psykisk, och det känns som att det är lättare att skylla på fysisk ohälsa. Ffa för tex släktingar.
Ingen förstår varför jag som är så ung inte arbetar och inte gör något med mitt liv.
Jag blir så ledsen över detta.
Min mamma har pratat om att hon snart ska dö på olika indirekta sätt sedan i 40-årsåldern. Inte kanske direkt att hon ska ta livet av sig, men att hennes liv och hälsa på något vis är slut.
Det har alltid varit ett ständigt närvarande tema i vår familj att mamma när som helst kan dö.
När jag mått som sämst har jag anklagat mig själv för mitt mående. Jag har tyckt att allt varit mitt fel, att jag haft en perfekt uppväxt, att det bara varit fel på mig. Att jag varit genetiskt skadad eller bara allmänt ond rakt i genom. Men kanske är det så ändå att jag blivit skadad av min uppväxt. Att det handlar om både en sårbarhet och en yttre påfrestning.
