Om du känner panik-känslor över att sitta ner och prata om det kanske det är lite för tidigt ännu?
Jag tror inte man skall ha för brottom med sådana här saker. Ge dig själv tiden att bearbeta dom här känslorna själv lite först.
Om familjeterapi inte går att ordna kanske du kunde skaffa fram en lämplig bok om din sjukdom och hur föräldrar skall uppträda mot sina barn då. Du kunde sedan ge dem boken och be dem att läsa dem. Kanske kan det förbättra din situation?
Ett tag läste jag mycket litteratur om hur man påverkas av barndomen och vad som händer om man har en mamma som har svårt att spegla vissa känslor som barnet har. Det var otroligt intressant och jag kände igen mig i det mesta som skrevs. Jag läste många böcker i ämnet och jag kände att jag ville prata med min mamma om detta. Det närmaste vi kom ett samtal om detta var när jag var hemma hos henne en dag och vi berörde ämnet. Jag fick medgivanden från henne. Och hon nämnde att vi barn (jag och mina två systrar) inte fått några kramar när vi vart små.
Egentligen skulle jag vilja prata mer med henne om detta, men då måste läget vara rätt.
Men som sagt, jag har läst ganska mycket i ämnet och förstår var det kommer ifrån. Och tiden läkar alla sår säger dom, även om mina inte riktigt har läkt ännu.
Har du några tips på böcker som jag skulle kunna läsa?
Det kanske vore en god idé att ge mina föräldrar någon bok som du Admin skrev. Men jag måste hitta någon lämlig.
Jag går just nu en patientutbildning för de med depression eller bipolär. Jag vet att det finns liknande för anhöriga, jag tror det skulle vara bra om mina föräldrar gick en sådan,. Fast jag vet inte riktigt hur det funkar i deras län. Jag är nog lite rädd för att de int eskulle vilja gå en sådan kurs om jag föreslog, men jag ska nog försöka föreslå det.
Känner igen mig och min mamma i resonemanget om skuldkänslor. Borde det inte gå att prata på något sätt utan att dessa skuldkänslor hela tiden ska komma i dagern?
