Jag kämpar min sons vara eller icke vara känns det som. I mitten på augusti fick han en psykos och fick ligga tre veckor på sluten avdelning. Den har inte gått över än.
Fjärde veckan skrevs han ut och blev väldig fort sjuk igen, han sjönk som en sten direkt. Jag ringde hans nya läkare på BUP som kom och tittade på honom en kvart och trodde att han skulle släppa den andra världen med hjälp av lite extra zyprexa.
Han låg hemma i tre dagar utan att äta, dricka, gå ur sängen eller duscha. M vågade i princip bara gå på toa om jag stod utanför med öppen dörr. Sista dagen medgav socionomen som tittat till honom lite att han var i så dåligt skick att det nog var dags för sluten avdelning igen. När vi kommer in får vi veta att han nog släppts ut för fort, att psykospatienter måste få ta väldigt god tid på sig och att "nej" zyprexa verkar inte så fort utan det först börjar häva tvångstankar först efter 4 till 6 veckor.
Min son har sedan dess vårdats på den slutna akutavdelningen. Det är lugnt och det finns personal som avlastar mitt fuktansvärt sarjade hjärta och han får gå på BUP-skola.
Fortfarande har han mycket skräkfyllda tankar som är svåra att släppa och han kan bli paniskt paranoid om någon så bara tittar på honom på gatan. Han lider svårt av att tro att de närmsta i hans omgivning är förklädda demoner. Man har nu bytt hans dos mot Abilify och man nämner då och då diagnosen schizofreni.
Min absolut största oro är att han ska tvingas hem igen och göra om samma stenhårda fall. BUP i den här kommunen har privatiserats och de har fått kontraktet för att de var billigast. Inget ont om personalen som sliter som fasen där, men det är helt uppenbart att de inte har någon terapi eller dagvård som de här barnen kan gå till.
Man pratar om att kommunen har ett ansvar att ordna med sysselsättning. Problemet är att det finns ingen om man är under 18. Vi har hittat en folkhögskola som har en aspbergerklass med bara 8 elever, där han kanske skulle passa in. De är även i lika stort behov av lugn och ro som M och ogillar överraskningar. Men som sagt då är den magiska gränsen "18".
Sköterskorna på den slutna avdelningen pratar om att det förut fanns dagvård för ungdomar, men i och med privatiseringar, besparinger och en konstig inställning till att de ska ut i det "friska" samhället så fort som möjligt, gör att den typen av dagvård har försvunnit.
Det samma gäller psykvården. För de över 18 verkar det finnas en okej rehabilitering och habilitering med dagvård osv. För de som är under arton finns det ingen sådan handlingsplan.
Var finns det en adekvat efterbehandling till de barn som lider av psykos? Vart kan de gå och i lugn och ro så sakteligen få komma tillbaka? Jag undrar vad kan jag göra? Vilken hjäp kan jag kräva? Var kan jag sätta hårt mot hårt.
Det känns som att befinna sig i en roman av Kafka. Och jag är i verkligheten.
Vi bor i Östergötland
