Vilka rättigheter har min 16-årige son?

Hjärtligt välkommen Nausika! :hjärta

Nausika behöver du prata, kan du prata med mig. Kontakta i så fall mig på PM för kontaktuppgifter. Kan du nå mig är jag redo att prata när du ringer. Detta gäller ju när jag själv tillåter att någon ringer till mig annars drar jag ur telefonkontakten ur modemet.

Gå med i Schizofreniförbundet, som är en anhörigförening.
www.schizofreniforbundet.se/

Det som är viktigt är att du som anhörig inte är kritisk, överengagerad eller fientlig mot honom för det kan trigga och utlösa psykoser. Man har därför börjat med familjeutbildning för anhöriga.

I början av schizofrenin brukar man få oftast mycket bra effekt av antipsykotika. Problemet är att många inte tar sina tabletter utan smusslar undan dem, vilket leder till psykoser. En viktig uppgift för anhöriga är att övervaka att medicinen verkligen tas.

Zyprexa har nackdelen att den kan ge kraftig viktuppgång. Väg honom varje vecka och har han gått upp mer än 7 kg så förmå läkaren att byta preparat. Hos ungdomar är viktuppgång en större risk än hos vuxna.

Tack för bra svar av er alla!

Jag kan inte svara snabbt, men "alla" svar jag fått värmar mig varmt om hjärtat. Jag tycker att han får bra vård inne på den slutna Bup-avdelningen som han är på just nu. Mitt problem som verkligen ger mig sömnlösa nätter är det här gigantiska glappet mellan denna slutna vård och att komma hem. I vår kommun finns det ett mobilt team med utbildade psyksköterskor som åker hem till folk, för att få tillgång til dem måste man vara över 18. För att få tillgång till boendestödjare dvs avlastning för mig måste man vara över 18. Vilka rättigheter har min son, vad kan jag kräva? Vart kan man läsa om det? Vilka lagar finns det?

Och sedan har jag en fråga admin1; - Hur f-sen är man när man är överengegerad respektive underengagerad? Man får bara ångest? Gör jag rätt nu, gör jag fel nu? Tillslut vet man inte hur man ska röra sig och det är i det läget som M börjar misstänka att jag inte är jag. Inge vidare...

Vad beträffar juridiken så måste du nog få hjälp av Schizofreniförbundet för de har också en jurist anställd. De borde veta vad du har rätt till.

Det bästa vore nog att du fick familjeutbildning av psykiatrin så att du uppträder på rätt sätt mot din son. Det man inte skall göra är att skälla och kritisera, sedan är det inte bra att stressa honom genom att överskölja honom med råd och instruktioner. Bättre att hjälpa till när han misslyckats med något.

Nausika skrev: Tack för bra svar av er alla!

Jag kan inte svara snabbt, men "alla" svar jag fått värmar mig varmt om hjärtat. Jag tycker att han får bra vård inne på den slutna Bup-avdelningen som han är på just nu. Mitt problem som verkligen ger mig sömnlösa nätter är det här gigantiska glappet mellan denna slutna vård och att komma hem. I vår kommun finns det ett mobilt team med utbildade psyksköterskor som åker hem till folk, för att få tillgång til dem måste man vara över 18. För att få tillgång till boendestödjare dvs avlastning för mig måste man vara över 18. Vilka rättigheter har min son, vad kan jag kräva? Vart kan man läsa om det? Vilka lagar finns det?

Och sedan har jag en fråga admin1; - Hur f-sen är man när man är överengegerad respektive underengagerad? Man får bara ångest? Gör jag rätt nu, gör jag fel nu? Tillslut vet man inte hur man ska röra sig och det är i det läget som M börjar misstänka att jag inte är jag. Inge vidare...

Jag vill bara säga att jag känner igen det du säger...när man har barn som mår psykiskt dåligt, finns det mycket dåligt med stöd när de är under 18.

Har själv vårdat min son under 6 långa perioder (ca 6 månader per gång) där han varit i mycket dåligt skick och på avdelningen för barn med psykisk ohälsa, har de rekommenderat att vi inte ska komma in med honom, för att det varit för stökigt på avdelningen och min son behöver lugn och ro, för att läka. Min son är bara 12 och psykiatrin står handfallna, utan möjlighet att hjälpa, inte ens i akuta lägen.

Om man hade orkat försöka förändra hur det ser ut, men hur ska man orka det, kan jag undra och så står vi där, inget förändras, för att ingen orkar göra sin röst hörd!

Ta vara på dig, vet att det kan vara svårt, men försök! Du är inte ensam...

Kram