Paranoid schizofreni!

Hej. Min far lider av paranoid schizofreni, svår sömnstörning och paranoid personlighetsstörning, vilket är kroniskt och går i vågor, utan någon sjukdomsinsikt eller friska episoder alls. Detta har pågått under många år men blev akut för några år sedan. Han har sedan dess haft olika neuroleptika vilka ej har gett önskad effekt, trots hög dosering.

Det ständigt återkommande temat är:

1) Intensiva ljudhallucinationer i form av diverse melodier nattetid.
2) Vanföreställningar om att en "hemlig invandrarliga" terroriserar honom genom att bryta sig in i lägenheten och ställer till oreda såsom att fälla ner toalettsitsen, trassla till pappersrullen, lämna skåp halvöppna, vrida ner tempen på elementen, tömma ut halva kaffeburken, mixtra med sladdarna inuti datorn o.s.v. Allt detta "enbart för att jävlas", såsom min far säger.
3) Upplevelser om att grannen under mixtrar med el- och vattenledningar och på det viset förmår att skicka "skadliga energistrålar", kan skicka in kallvatten i elementet i min fars sovrum, samt ändra spänningen och därmed volymen på hans TV & stereo.
4) Återkommande vanföreställningar om att han utsätts för "ytterst förfinad hjärntvätt".
5) I princip nästan total sömnlöshet eller i bästa fall väldigt dålig sömn, vilket har pågått i flera årtionden.

Vidare ingår ringhetskänsla, svårigheter i det sociala livet, snabbt forcerat tal, känslomässig "tomhet", försämrade kognitiva och minnesrelaterade prestationer, svårigheter att se ur andra personers perspektiv. Även psykotisk parasitnoja förekommer.

Man kan tycka att allt ovanstående borde leda till omedelbart omhändertagande och justerad medicinering, men det sorgliga är att min far bara säger det till mig, och inte till läkarna. Han är en mästare på att dölja sin sjukdom offentligt och dupera sina läkare så de inte tror att han verkligen lider såsom han de facto gör. Trots att han har så dålig sömn talar han inte om djupet i sina sömnproblem, inte säger han heller att medicinen funkar otillfredställande. Varför? Jo, just för att han inte kan eller vill acceptera att han är sjuk, och därmed har en väldigt negativ inställning till både läkare och mediciner. Därav motarbetar han sig själv och sin sjukdom, vilket ytterligare påvisar frånvaron av insikt.

Då jag dels har läst psykologi och har stor egen erfarenhet av psykisk problematik kan jag läsa min far som en öppen bok och både ser och känner hur dåligt han mår. Därför blir jag väldigt ledsen då han är inne i ett nytt skov, medicinen inte funkar, och läkarna tycks varken se eller leta efter eländet. Jag har flera gånger agerat mellanhand och informerat läkarna hur allvarligt läget är, och visserligen verkar dom följa min linje på diagnossidan, men fortfarande har läkarna inte gett min far det han verkligen behöver:
1) Rätt medicin i rätt dos.
2) Psykosocial träning och terapi.
3) Uppbyggnad av ett stabilt kontaktnät.

Mina kunskaper till trots så vet jag inte riktigt hur man ska bära sig åt för att få allt runt min far att fungera som det ska. Jag menar, vad ska jag säga och hur ska jag agera då min far berättar att det (medan han är på jobbet) kommer in folk i hans lägenhet och skruvar ner värmen på elementen, eller att sladdar inuti hans dator plötsligt är "bortryckta"? Hur bemöter man påståendet att hans granne spelar "störmusikslingor" mitt i natten i avsikt att hjärntvätta och skada, då jag vet att detta är hallucinationer? Eller att min far alltid sitter med hörlurar då han ser på TV i rädsla för att grannen ska "hämnas" och spela "melodier" under natten, och reagerar med skräckblandad ångest om jag föreslår att vi kan kolla på hockey hemma hos honom?

Jag känner mig tämligen maktlös, förtvivlad, ledsen, sorgsen och frustrerad över att min far mår dåligt och att jag inte kan få honom att bli bättre samt att inte läkarna tar bättre hand om honom. Är väl därför jag skriver detta inlägg.

Ni därute, både drabbade och anhöriga: Känner ni igen er i ovanstående? Kan någon komma med lite tips och råd om vad jag ska ta mig till? Vore roligt om någon som har likartade symptom kunde berätta hur ni känner er, vad ni har gått igenom, och om ni har blivit bättre med tiden?

TACK att ni läste mitt långa inlägg!!! .?

Hej Karatekas! Oh! Vad jag känner igen mig! Min far var nästan exakt likadan.
Jag själv har Schizofreni och insjuknade vid 23 års ålder. Men min far däremot insjuknade vid 45 års åldern ungefär. Han hade nog det man kan kalla paranoja. Detta beroende på att han hade diabetes, och han trodde inte att han hade denna sjukdom.

Min far fick aldrig någon medicin riktad mot sin paranoiditet, men jag tror att insulinet höll det i schack. Har ni konstaterat att han inte har Diabetes?

Det viktigaste är att han får något att sova på till natten, det är a och o att man får sova när man har psykotiska tankar.

Tala om för hans läkare hur det är och gör det klart för behandlande personal. Kanske någon konatktperson som din far förmodligen har.

Det som också är viktigt är att han får något slags antipsykotika och lugnande så att han får sova på nätterna, får han det skall du se att din far blir en helt annan person.

Jag kan tyvärr inte hjälpa dig mer än att säga att han kanske skulle må bra av KBT också.

Får önska all lycka till, för jag förstår precis hur du har det.

MVH Nisse.

Det låter jobbigt, har du prövat att kontakta hans läkare och berätta hur det ligger till för honom? Jag tror som Nissegossen, att med riktig medicinering kommer kommer hans paranoida problem att försvinna.

Hej Karatekas! Jag har diagnosen paranoid schizofreni, men mår relativt bra. Det är oerhört svårt att ge råd till någon som säkert har försökt allt redan. När jag utgår från mig själv kan jag konstatera att sömn är det som bäst skyddar mig från nya skov. Kanske går det att få honom mer positivt inställd till läkare om det enbart handlar om att hjälpa till med sömnen. Samtidigt inverkar ju neuroleptikan positivt på sömnen, så det går kanske inte att fokusera på ett symptom. Min sjukdom har dominerats av hörselhallucinationer och min kamp för att erhålla en viss sjukdomsinsikt har handlat om försök att förstå att de röster m.m som jag hör inte har något med verkligheten att göra. Utöver röster har jag också hört musikslingor. En lömsk form av hörselhallucinationer som jag har haft problem med är att man tror sig kunna höra grannarna. Av det du skrev framgår att han möjligen kan tycka att lägenheten är något lyhörd. Kanske har en del av hans vanföreställningar uppstått p.g.a. att han lurats av dessa lömska hörselintryck. (Enligt en teori av Bentall och Slade tolkar den drabbade hörselintryck. Detta kan yttra sig i att man tolkar avlägset tal t.ex från grannarna.) Förmodligen hjälper inte detta dig nämnvärt. Hoppas att det blir bättre framöver.

Tackar för alla svar, värmer att veta att jag inte är ensam <!-- s;-) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s;-) -->! Nej, någon diabetes finns inte. Dock så aktualiserades psykosen för ca. 15 år sedan, i samband med allergi/intolerans mot gluten och laktos med kraftig viktminskning som följd. Nästan precis som Nissegossen skriver började min fars bekymmer visa sig vid 40-45 års ålder, han är snart 60 i dags datum.

Min far tar och har testat olika antipsykotiska medel i rätt höga doser, därtill får han lugnande medel till natten. Det tragiska är att ingenting riktigt har bitit på honom och att han vägrar att ta starkare/bättre medel, av rädsla för att bli "helt försvarslös" om någon bryter sig in mitt i natten. Alltså ligger han förmodligen på helspänn natten igenom, vilket borde vara förödande för sömnen. Ja, lägenheten är rätt lyhörd. Kan tänka mig att detta kan ligga bakom en del av de paranoida och psykotiska tankarna, upplevelserna och övertygelsen om att allt som sker är utifrån kommande och inte uppstår inuti honom. Det svåraste är min fars tjuriga envishet om att verkligheten enbart kan ses från ett håll = hans håll. Alla som har en annan uppfattning är en "fiende" och att ingen annan förstår honom. Därav är han inte alls motiverad till att höja dosen eller börja om med sina Sobril, då han ju tycker att det inte är något fel på honom, utan att det är fel på alla andra.

Då min far inte har någon sjukdomsinsikt är han starkt negativ till terapi och stödsamtal. Tyvärr också till sociala relationer. Han har inga vänner, ingen annan än mig att umgås med, och då jag frågar säger han att han inte behöver några vänner/kompisar. Således är han en väldigt isolerad person.

Stefan och PSR: Hur lyckades ni komma till insikt att ni har denna sjukdom? Exakt hur yttrade sig era symptom?

Tack och kram till alla!

Är det säkert att han tar sin medicin? C:a 50 % brukar sluta med medicinen på egen hand och därför efter en tid bli försämrade. För de som har svårt att komma ihåg att ta medicinen finns det depåneuroleptika i injektionsform. Man tar en spruta varannan till var fjärde vecka beroende på preparat.

Jag tror att det kan vara svårt att övertala honom att bli mer uppriktig mot sin läkare. Det finns en bok som heter I'm not sick, I don't need help! av Xavier Amador som beskriver hur man skall övertala anhöriga att söka hjälp.
Kanske kan den boken vara till hjälp.

Annars brukar schizofrenin förbättras för 60 % i 40-60 års åldern, så det är inte omöjligt att han kan spontan förbättras snart.