Paranoid schizofreni!

Admin1 skrev: Är det säkert att han tar sin medicin? C:a 50 % brukar sluta med medicinen på egen hand och därför efter en tid bli försämrade. För de som har svårt att komma ihåg att ta medicinen finns det depåneuroleptika i injektionsform. Man tar en spruta varannan till var fjärde vecka beroende på preparat.

Jag tror att det kan vara svårt att övertala honom att bli mer uppriktig mot sin läkare. Det finns en bok som heter I'm not sick, I don't need help! av Xavier Amador som beskriver hur man skall övertala anhöriga att söka hjälp.
Kanske kan den boken vara till hjälp.

Annars brukar schizofrenin förbättras för 60 % i 40-60 års åldern, så det är inte omöjligt att han kan spontan förbättras snart.

Min far har då och då slutat tagit sin medicin, men eftersom han blir sämre och sover sämre börjar han om med pillren. Dock mistänker jag att han inte alltid tar den dos läkaren har ordinerat. Det hela är så komplicerat att försöka motivera honom att ta sina piller fast han själv anser att han är frisk och inte behöver ta dom.

Finns den där boken att låna på bibleoteket? Man får väl hoppas att min far spontant kan bli lite bättre med åren, även om det hela verkar bli alltmer kroniskt.

En fråga till er som också har paranoid schizofreni: Vad tycker ni det bästa en anhörig kan göra för den sjuke? Är det berättigat att i välment syfte gå bakom ryggen på min far och försöka få upp ögonen lite extra för behandlande läkare, att rapportera att tex. mediciner, sömn och hallucinationer fortfarande inte är under kontroll? Det känns verkligen inte bra i hjärtat att prata bakom ryggen, men då kontakten mellan min far och läkaren haltar, är det bästa kanske att ändå riskera vår son-far-relation och "skvallra" för läkarna? Vad tycker ni?

När man är i det tillståndet din far är har man ingen koll. Om jag var i din fars situation skulle det betyda väldigt mycket om du tog kontakt med läkaren och förklarade situationen. Det är inget trevligt tillstånd han befinner sig i och han behöver hjälp, även om han själv inte tror det.

Mvh Fredrik (paranoid schizofreni)

Boken borde finnas på något bibliotek i Sverige och i så fall kan man låna den som fjärrlån (kostar 5 kr på mitt bibliotek).

Nu har tillståndet försämrats till gränsen till fullständigt vansinne! Idag berättade han att han inte törs köpa hem mer mat pga. att innehållet i förpackningar av bland annat krämer, saft, socker, te, frysta matpaket och plastbehållare "bara försvinner" på ett oförklarligt vis och att han börjar bli ruinerad av detta. Även post, tidningar och kläder försvinner. Min far säger att folk kommer in i lägenheten dygnet runt, att dom har har gjutit nyckelkopior av instoppat tuggummi inuti låsen.

Han ska flyga och fira jul utomlands och är nästintill hysterisk. Säger att vid förra årets resa blev han "fotograferad", folk tittade kostigt och kommenterade honom konstigt etc. Nu vågar han inte ens prata om när han ska åka och komma tillbaka, fastän vi var i min lägenhet och jag hade balkongdörren öppen på glänt (stod och rökte). Detta underförstått av rädsla för att det skulle höras ut. Han liksom mera viskade tydbara kodord som "på torsdagen efter" och "flaxar som en fågel men det tar vi hemma hos dig". Vidare är han helt övertygad om att hans telefon är avlyssnad och vågar inte prata om vissa ting som resor, sömnbesvär och störande grannar.

Tidigare har han alltid kännt sig trygg hemma hos mig och har haft plånbok, nycklar, brillor och annat i jackfickan ute i min hall. Numera stoppar han alltid ner dessa föremål i ryggsäcken och lägger den på min säng, trots att man alltid kan se in i hallen från mitt rum. Då jag frågar varför blir svaren konstgjorda, krystade, svammliga och osammanhängande meningar som "tja eh ööö, det eh ööö är ööö (lång tystnad) eh så". Som jag befarar har min far tydligen börjat tro att folk i min trappuppgång också tillhör hans plågoandar - "fientlig muslimsk terroristgrupp" - som även kan ta sig in i min lägenhet och stjäla hans grejer, samt att min (såsom hans) lägenhet är avlyssnad! Att våra samtal hos mig kan höras ner till grannen under (som är muslim och som faktiskt har varit till mycket besvär för min del), vilket förmodligen spär på vanföreställningarna. Hemma hos min far pratar vi inte alls om hans bekymmer, utan endast om vardagliga saker, då han är fullkomligt övertygad om att hans granne hör allt som sägs, och som "straffar" min far genom att spela "störljud" på nätterna, om vi talar något negativt om hans granne.

Vad ska jag ta mig till? Det är ju självklart att han behöver snabbt insättande av sprutbehandling samt tvångsomhändertagelse eftersom den neuroleptika han tar uppenbarligen inte alls funkar, och att sjukdomen gör honom alltmer socialt handikappad. Svårigheten är just att psykakuten INTE tar emot honom för att läkarna inte kan se att min far lider som han gör. Vore sjukt nog faktiskt lättare om han hade "klassisk" schizofreni med intensiva positiva symptom som är tydligt märkbara. Dock vill jag givetvis inte förstöra julen och resan för honom, då han förmodligen mår lite bättre och får annat att tänka på tills han kommer hem igen. Jag har pratat många gånger med psykiatrin men det enda svar jag får är att min far inte säger någonting till dom såsom han berättar för mig, och därför inte kan ställa annan behandling än fortsatt intag av samma neuroleptika som han redan tar. Att försöka övertala honom att besöka psyket är lönlöst!

Jag blir alltmer desperat över situationen och vet inte vad att göra numera än att låta honom få prata av sig och försöka uppträda neutralt. Känner mig ordentligt ledsen just nu

Ursäkta inlägget från en utböling, men jag tror att din insats är guld värd. Bara det att du pratar "öga mot öga" med honom är ibland mer värt än kemiska substanser. Jag har själv haft "besök" av illasinnade personer
som bl a flyttat mina telefoner.

Fantasio:
Hjärtligt välkommen.
Karatekas:
Har tyvärr inget råd, men jag känner med Dig.