Hej.
Nej det är inte lätt att vara anhörig, hela familjen måste igentligen få hjälp. Min syster insjuknade i schitzofreni när hon var 18 år.
Hon blev först depprimerad och orkade inte med någonting, inte skolan.
Hon fick attacker och började gråta på natten och tjafsade med mamma.
Jag och min syster hade ett avdelat rum så jag kunde höra henne om nätterna, hon skrattade och hade ett samtal med "någon". När jag gick in till henne och skulle kolla vad hon gjorde så höll hon på att riva upp madrassen för det satt kameror i sängen som övervakade henne.
Men tillslut så kom hon in på LPT.
Hon åkte in och ut några gånger och bott på vårdhem, men hon har helatiden velat bo hemma. Hon har en egen lägenhet men den är hon inte ofta i, utan hon bor hemma.
Men nu tycker jag att hon är ganska pigg, hon är 34 år idag och åker till ett aktivitetshus tre dagar i veckan, och man kan ha ett ganska bra samtal med henne.
Det är klart, hon kommer alltid att ha dessa röster som är elaka mot henne, barnröster.
Det är väl ärftligt, min farmor hade också någon form av psykisk sjukdom och min mamma har legat inne för svaga nerver. Min far har tyvärr alkoholproblem, så han är inte något stöd precis.
Men för att bli starkare själv är det bra vara upplyst om sjukdommen och att du får prata av dig.
Jag var 14 år när min syster blev sjuk och jag hade värkligen behövt anhörigsstöd. Jag kunde inte vara hemma när det som värst utan drog på stan. Och man hade ingen att prata med det om, man var ensammast i världen.
Men allt spelar roll, ärftlihet, miljön när man växer upp, sårbarheten.
