Jag tror att du Nika behöver stöd som anhörig. Du har gjort vad du har kunnat för din mamma. Kanske behöver ni prata ut tillsammans med en tredje person.
Hmm... en idé kan vara att lämna ett kort eller en blomma vid hennes dör, så vet hon att du tänker på henne.
Om du orkar är det naturligtvis ännu starkare att ringa på dörren och möta henne ansikte mot ansikte. Det är inte bra att du är ensam om detta. Har du syskon? Kan din sambo/ äkta hälft följa med?
Nej jag har inga syskon, så jag är väll ganska ensam om detta. Känns att det är ganska tungt. Det känns som om det bara var några veckor sedan det var oktober förra året. Känns som om tiden bara försvunnit. Funderar på att gå och prata med en psykolog. Jag har skrivit väldigt mycket för att bearbeta och för att senare om mamma blir frisk vill jag visa henne det. Inte så att hon ska få skuldkänslor men för att hon ska förstå hur jag mått under den här tiden.
Jag har mått dåligt själv, går på medicin och går i terapi. Har också anhöriga som mått eller mår dåligt i perioder. Tror att det är väldigt många som åtminstone känner någon som är drabbad av dåligt mående.
