Kommer aldrig att klara av när mina föräldrar dör...

Jag träffade oxå min farmor ca en vecka innan hon fick propp och dog. Glad att jag träffade henne, hon var glad och hyfsat med trots demens och vinkade glatt åt syrrans 4 åring som var med när vi gick. Ett fint minne. Nu finns hon inte mer och det är tomt. Hon har alltid funnits där och var väldigt bra med oss kusiner när vi var barn. Hälsat på henne då och då i alla år. En dag är det försenat. .......

Jag var med, när min mamma dog på ett sjukhus. Det var jag som märkte ögonblicket
då hon dog. Hon var i ett sådant tillstånd att hon inte kunde leva vidare.

Både min morfar o farfar blev också 84 år gamla. Så man får väl hoppas att ens egna föräldrar blir minst det. Min farmor dog 88 år gammal, men hon var så dement p.g.a. Alzheimers så hon reagerade knappt när pappa sa till henne att hennes man (min farfar) dött. O hon kände inte igen mig, min syster eller ens min pappa, o de ytterst få ord som hon sade var på tyska. Hon var givetvis på ett hem då. Pappa var god man åt henne de 2 år utan farfar.

Det skulle också vara jättehemskt om någon av mina föräldrar drabbades av Alzheimers...

Fick ett unikt minne efter att min morfar dött, en bok som heter; Andra Världskriget dag för dag, på alla fronter. O är som det låter en dagbok över andra världskriget, men där han har gjort egna anteckningar o noteringar, typ;
-Här var jag i Ukraina o sköt då 2 personer.

Är väldigt glad att jag var där på sjukhuset när min pappa dog. Det känns helbra som avsked.

Så sikta på det.

Ingen av mina föräldrar blev dement.

notwoodstock skrev: Är väldigt glad att jag var där på sjukhuset när min pappa dog. Det känns helbra som avsked.

Så sikta på det.

Ja, det kommer jag att vara, om de nu inte dör helt plötsligt. Farfar var sjuk i cancer o höll sin sjukdom hemlig tills han blev inlagd. Han gömde t.ex. sin medicin när pappa, som kan medicin, var på besök. Vet att min pappa tog det hårt när farfar dog, då det kom så plötsligt.